Lars Tranvik

Wallenberg Scholar

Naturvetenskap

Lars Tranvik
Professor i limnologi

Uppsala universitet

Ny kunskap om nedbrytning av organiskt material ska ge bättre klimatförståelse

Dött organiskt material kan användas som energikälla av mikroorganismer som oxiderar det till koldioxid. Men mycket av materialet förblir onedbrutet, och det är oklart varför. Lars Tranvik ska studera möjliga orsaker till fenomenet, vilket i förlängningen kan ge bättre förståelse för klimatpåverkande processer.

I jord, torv, vatten och i sediment på botten av sjöar och hav finns stora mängder dött organiskt material. Det skulle kunna brytas ner av mikroorganismer, men finns ofta kvar under lång tid av orsaker som är dåligt kända.

Lars Tranvik vill testa ett antal olika hypoteser kring vad som styr hur mycket organiskt material som bryts ner. Det kan handla om den inneboende kemiska strukturen eller om yttre faktorer, som till exempel hur materialet binder till mineralytor och vilka hinder som finns för nedbrytande enzymer att nå fram till det organiska materialet.

Meningen är att projektet ska leda till en modell för stabiliteten hos organiskt material som gäller för alla livsmiljöer. Den ska innefatta hur materialet skyddas genom att fästa vid till exempel lerpartiklar, hur nedbrytningen ändras med materialets ålder, betydelsen av mångfald – både i det döda materialet och hos de mikroorganismer som bryter ner det – och hur nedbrytningen beror på koncentrationen.

När organiskt material bryts ner frigörs koldioxid. Större kunskap om nedbrytningen av dött organiskt material, detritus, skulle därför innebära en bättre förståelse för kolets kretslopp i stort. Det gäller inte minst flödet av koldioxid mellan atmosfär och ekosystem och hur det kan påverka och påverkas av framtidens klimat.

Lars Tranvik vill förena kunskap från flera olika forskningsfält specialiserade på bland annat jord, inlandsvatten och hav. I dag menar han att dessa fält kommunicerar bristfälligt med varandra, med resultatet att helt olika teorier om stabiliteten hos organiskt material har kommit att dominera i olika grupper.