Varje år får 700 personer diagnosen leukemi i Sverige. Fler än någonsin botas, men behandlingarna kan ge svåra biverkningar – inte minst hos de barn som drabbas. Forskare i Lund försöker nu bättre förstå vad som skiljer barns blodcancer från äldres.
Projektanslag 2014
Aging and Cancer: A Developmental Perspective of Leukemia
Huvudsökande:
Mikael Sigvardsson, professor i molekylär hematologi
Medsökande:
David Bryder
Joan Yuan
Thoas Fioretos
Anna Andersson
Shamit Soneji
Lärosäte:
Lunds universitet
Beviljat anslag:
41,7 miljoner kronor under fem år
Alla typer av blodceller kommer från början från en likadan stamcell i benmärgen. Normalt utvecklas en sådan stamcell steg för steg till någon av alla de celltyper som bygger upp vårt blod och stora delar av vårt immunförsvar. Men hos den som får leukemi, blodcancer, händer inte det. Istället stannar omogna blodceller upp någonstans i utvecklingen. De gör ingen nytta, utan växer och delar sig okontrollerat i benmärgen. Ju fler cancerceller som bildas, desto mer tränger de bort de normala cellerna.
– De flesta som drabbas får symtom som har att göra med dålig blodbildning. Vi bildar i storleksordningen tio upphöjt i tio blodceller per dygn, så många att de under ett liv skulle fylla en jumbojet. Utan normal produktion blir vi allvarligt sjuka på ett par veckor. Man blir trött och får lätt blåmärken eftersom blodplättarna inte fungerar, och infektioner eftersom de vita blodkropparna saknas, säger Mikael Sigvardsson, professor vid Stamcellscentrum i Lund.
Olika sjukdom hos barn och gamla
Leukemi kan drabba både barn och vuxna, men förloppet ser ofta olika ut. Barnens sjukdom brukar vara mer akut, medan äldre personer kan få kronisk leukemi som kan hållas i schack i flera år. Leukemi kan vara lymfatisk eller myeloisk, beteckningar som talar om vilken typ av vit blodkropp det är som förvandlats till cancercell. Även här skiljer sig barn och vuxna åt – barn får oftast lymfatisk leukemi, vuxna myeloisk. Varför vet man inte. I ett forskningsprojekt, med anslag från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, ska Mikael Sigvardsson och hans kollegor försöka hitta svaret.
– Gamla människor producerar färre lymfocyter, det skulle kunna vara en del av förklaringen. Då är det mindre sannolikt att cancern drabbar där. Men det kan också ha att göra med DNA-skador, eller ligga i epigenetiken, arvsmassans strukturella form som styr vilka gener som är aktiva, säger Mikael Sigvardsson.
Genkartläggning i hög takt
Några av projektets forskare studerar möss som är genetiskt modifierade för att utveckla olika typer av cancer. Andra arbetar med patienter och med en stor mängd prover som tagits från leukemisjuka barn. I mössen kan man flytta celler mellan djur i olika åldrar, för att se vad som händer. Det är också möjligt att föra in cancerceller från människor i mössen och studera hur sjukdomen utvecklas. Kanske spelar blodcellens ålder roll, eller benmärgens? Kanske är det miljöfaktorer som påverkar?
Patientproverna kommer att kartläggas genetiskt. Arvsmassan är uppbyggd av långa kedjor av så kallade baspar, par av de fyra olika molekylerna adenin, guanin, cytosin och tymin, som sitter samman på bestämda sätt. I dag är det möjligt att sekvensera, avläsa, arvsmassan mycket snabbt.
– På 1990-talet, om man slet som en hund, kunde en forskare sekvensera 2000 baspar på en arbetsdag och det kostade kanske tio kronor per par. Nu har det skett en sådan enorm utveckling så att jag själv i mitt lilla labb kan sekvensera miljardtals baspar på ett dygn, och det kostar en tiotusendel av vad det gjorde på 90-talet. Förr kunde cancerforskare bara se stora förändringar på kromosomnivå, nu kan vi studera små förändringar i arvsmassan också, säger Mikael Sigvardsson.
Resultatet blir en ofattbart stor informationsmängd. Därför ingår i projektet en bioinformatiker som analyserar data från experimenten.
Rätt medicin till varje patient
På sikt skulle den här forskningen kunna leda fram till att man upptäcker molekyler eller processer i kroppen som kan påverkas med nya läkemedel. Men minst lika viktigt är att förstå sjukdomen bättre så att man kan ställa rätt diagnos och göra rätt prognos; räkna ut hur patientens sjukdom kommer att utvecklas.
– Många av dagens behandlingar bygger på användning av cellgifter som påverkar i stort sett alla celler i kroppen. Effektiviteten måste balanseras mot biverkningarna, så det gäller att så snabbt som möjligt försöka bestämma vilken behandling som passar för en viss leukemi och en viss patient. Både effekt och behandling påverkas också av genetiska faktorer, som gör att man bryter ner läkemedel på olika sätt, säger Mikael Sigvardsson.
Med en bra diagnos kan läkarna sätta in rätt behandling redan från första dagen. Använder man en för mild behandling finns det risk att cancern återkommer, medan en behandling som är mer kraftfull än nödvändigt ger biverkningar i onödan.
– Det är här jag tror nästa genombrott ligger, i det som kallas individualiserad medicinering: att man verkligen ger rätt behandling till rätt patient, genast.
Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström
