Förhistorisk arvsmassa avslöjar hur jordbruket spreds

Carina Schlebusch analyserar arvsmassan hos forntida bönder från olika delar av Afrika för att kartlägga hur konsten att odla samt driva boskap spreds söder om Sahara. Jordbrukets expansion avgjorde var människor är bosatta än idag.

Carina Schlebusch

Doktor i humangenetik

Wallenberg Academy Fellow 2019

Lärosäte:
Uppsala universitet

Forskningsområde:
Hur jordbruket spreds över den afrikanska kontinenten

Ett varmare klimat ledde för ungefär 10 000 år sedan till en befolkningsökning runtom i världen – inte minst i Afrika. Både miljön och sättet att leva förändrades i grunden när jägare och samlare började bruka jorden och hålla boskap.

Den nya livsstilen spred sig över kontinenter, men forskarna har inte kunnat enas om hur det gick till. Genetikern Carina Schlebusch vid Uppsala universitet analyserar benmaterial från förhistoriska bönder och herdar för att fastställa varifrån de kom – och vart de tog vägen.

– Genetik är ett fantastiskt verktyg för att undersöka människans historia, säger hon.

Bantufolk spred odlarkonsten

Bantutalande bönder tog med sig konsten att odla när de lämnade Västafrika och drog söder om ekvatorn mellan fyra och fem tusen år sedan. Det räknas som en av tidernas mest omfattande jordbruksexpansioner.

Idag bor omkring 350 miljoner som talar någon variant av bantuspråk i västra Centralafrika, Östafrika och Sydafrika. Många av dem utgör majoritetsbefolkningen i sina hemländer. Jordbruk är den viktigaste näringen.

Men var det verkligen bantufolken som tog kunskapen med sig – eller var det bara konsten att odla som spreds söderut? Frågan är också vilken väg som bondekulturen tog förbi de centralafrikanska regnskogarna? Språkforskare och arkeologer har olika åsikter om de exakta rutterna.

– Ur historisk synvinkel är det viktigt att få reda på var människor kommer ifrån och hur de har rört sig över tid, tycker Carina Schlebusch.

Utnämningen till Wallenberg Academy Fellow ger henne möjlighet att kartlägga arvsmassan hos 150 förhistoriska människor från olika tidsperioder och regioner söder om Sahara. Resultatet kommer att jämföras med andra forntida individer, vars DNA är känt sedan tidigare.

– När vi analyserar DNA i ben från arkeologiska utgrävningar kommer vi att kunna säga var bönder och herdar härstammar ifrån och när de nådde olika delar av Afrika, berättar hon.

Hennes forskargrupp på åtta personer deltar i arbetet, och ett 30-tal arkeologer och genetiker över hela Afrika och Europa bidrar bland annat med att söka tillstånd för att få använda förhistoriska fynd från universitet och museer.

Carina Schlebush och hennes grupp besökte många samlingar i Afrika före pandemin och kunde ta med små bitar av ben till Uppsala.

– Det är lättare att få tillgång till material på plats. Det är mer komplicerat att begära tillstånd från Sverige för att beställa material som sedan ska returneras till Afrika.

Hittills har forskarna sekvenserat samlingar från flera länder i Nordafrika samt söder om Sahara. Tillgången på kvarlevor som är lämpliga för att ta DNA-prover varierar mellan olika länder. I Västafrika, där klimatet är varmt och fuktigt, finns väldigt lite mänskliga kvarlevor bevarade.

För att förstå hur människor har rört sig över kontinenten kommer forskarna också att undersöka arvsmassan hos nu levande personer.

– Det finns inte tillräckligt mycket mänskliga kvarlevor som innehåller tillräckligt mycket DNA som kan analyseras, och kvaliteten är inte heller särskilt bra. Vi måste ibland göra om sekvenseringen om och om igen. Dagens prover håller mycket högre kvalitet. Vi kan också få större mängder.

Vid insamlingen av prover av blod eller saliv från dagens afrikaner samarbetar projektet emellanåt med antropologer som känner till både skrivna och oskrivna lagar i olika sammanhang.

Man kanske inte bör tilltala byahövdingen direkt, och måste också tänka på hur man klär sig. I vissa muslimska länder bör kvinnor täcka sina ansikten till exempel med en scarf och ta på sig en klänning istället för långbyxor. 

Bättre villkor i Sverige

Carina Schlebusch växte upp i Sydafrika och tog en master i humangenetik efter en grundutbildning i molekylärbiologi vid University of Pretoria. Hennes avhandling vid University of the Witwatersrand, Johannesburg, handlar om befolkningshistoria och genetiska variationer hos jägare och herdar som bodde i södra Afrika innan bantufolken sökte sig dit.

Efter disputationen fick hon en plats som postdoktor i Sverige och kom så småningom att bygga upp en egen forskargrupp.

”Jag har fått ett av de största forskningsmedlen som jag hade vågat hoppas på i Sverige. Det är en dröm som har blivit sann. Jag har fått resurser för att genomföra studier av både nytt och forntida dna från bönder och herdar i södra Afrika.”

Carina Schlebusch ser stora fördelar med att forska i Sverige – bland annat större möjligheter till finansiering. Balansen mellan forskning och undervisning är också bättre.

Idag undervisar hon bara 20 procent av sin arbetstid, bland annat på en kvällskurs i människans evolution.

– Att få berätta om sitt ämne är trevligt. Jag ville först bli arkeolog men var också intresserad av biologi. Jag har fått det bästa av två världar som kan använda genetik för att forska om mänsklighetens ursprung.

Text Carin Mannberg-Zackari
Bild Mário Vicente, Michael de Jongh, Marcus Marcetic