Stiftelsens grundande 1917

100 år av stöd till excellent svensk forskning och utbildning

Genom åren byggde Knut och Alice Wallenberg upp en ansenlig förmögenhet och redan före Stiftelsens grundande 1917, hade de via donationer bland annat finansierat olika byggnads- och utvecklingsprojekt i det svenska samhället. Genom bildandet av Stiftelsen ville de organisera stödet.  

Stiftelsens grundplåt bestod av aktier i SEB och Investor till ett värde av 20 miljoner kronor, 593 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Trots att Stiftelsen, fram till år 2016, delat ut anslag om 24 miljarder kronor, har tillgångarna genom framgångsrik kapitalförvaltning efter 100 år växt till 90 miljarder kronor.

Knut och Alice Wallenberg var angelägna om att stödja det ”landsgagneliga” – det som gör att Sverige kan utvecklas till en forsknings- och utbildningsnation av hög klass.

Framstående forskning

I början av Stiftelsens verksamhet finansierades främst byggnader för att skapa lokaler för forskning och utbildning. Tyngdpunkten förflyttades sedan successivt till att finansiera den avancerade utrustningen som behövdes för forskningen.

De senaste åren har en av de främsta anslagsformerna, utöver forskningsprojekt och strategiska anslag, varit stöd till enskilda, excellenta forskare genom programmen Wallenberg Scholars och Wallenberg Clinical Scholars för seniora forskare och satsningen Wallenberg Academy Fellows för yngre excellenta forskare.

Donatorerna

Alice Olga Constance Nickelsen (1858–1956), föddes i Kristiania (nuvarande Oslo) i Norge. Hennes föräldrar var handelsmannen Nicolai Gottfried Nickelsen och hans tyska hustru Sophie Budde.
Våren 1877 anlände Alice till Paris för att börja en operautbildning på Conservatoire National de Musique. Året därpå, den 3 januari, träffar hon sin blivande make Knut Wallenberg på en tillställning hos den svensknorske militärattachén. De gifte sig den 10 oktober samma år i Trefoldighetskirken i Kristiania.

Knut Wallenberg (1853-1938) var bankman, politiker och filantrop. Efter officersutbildning vid Sjökrigsskolan invaldes K. A. Wallenberg i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank 1874. Vid faderns död 1886 utsågs han till bankens VD.

Under sin tid i bankens ledning arbetade K. A. Wallenberg för bankens konsolidering efter krisåren 1878–79 och byggde upp ett omfattande internationellt kontaktnät. Han avgick som VD 1911 och var sedan styrelseordförande fram till sin död 1938, med undantag för åren 1914–1917 då han var Sveriges utrikesminister.

Efter Knuts död tog Alice Wallenberg en mer aktiv roll i Stiftelsens arbete, även om hon aldrig satt i styrelsen, och kom med förslag om ändamål som hon tyckte Stiftelsen skulle stödja.

Landsgagneligt

När makarna Wallenberg skrev stiftelseurkunden för Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse den 19 december 1917 så angav de att förutom ändamålet för Stiftelsen att tillgodose vetenskapliga syften så skulle den främja handel, skog, industri och andra näringar inom landet. Dessa ändamål förekommer även i de första stadgarna den 20 mars 1918 och kvarstår tills stadgarna ändras tio år senare till följd av kommande ny lagstiftning.

Från och med 1928 står det i stadgarnas ändamål att Stiftelsen ska främja vetenskaplig forskning och utbildning av landsgagnelig innebörd. Vad betyder då ordet landsgagnelig? Ordet förekommer redan 1815 i Kungl. Vetenskapsakademiens handlingar och är enligt Svenska Akademiens ordbok ett vittert sätt att uttrycka sig om något som är till gagn för ett land, det vill säga för Sverige.

Landsgagneligt i dag

Dagens forskning är allt mer komplex och global. För att nå ny kunskap krävs att de bästa forskarna samarbetar oavsett nationella gränser. Internationalisering är ett ledord inte bara vid svenska universitet utan över hela världen. Forskar-, doktorand- och studentutbyten blir allt viktigare.

Det gynnar svensk forskning att kunna tillföra kompetens från andra länder lika väl som den gynnas av att forskare och studenter vid svenska universitet får verka i forskargrupper och utbildningsmiljöer i andra länder.

Landsgagneligt i dag är att det ska gagna den svenska utvecklingen inom forskning och utbildning. Stiftelsens policy har under många år varit att anslagen i huvudsak ska finansiera forskning vid svenska lärosäten för att därigenom bidra till att bygga internationella kunskapsmiljöer där forskningen bidrar till att utveckla den svenska högre utbildningen vid universiteten.

Bakgrunden till Stiftelsens tillkomst

År 1917 var något av ett annus horribilis för Knut Agathon Wallenberg. Han hade blivit utrikesminister på våren 1914 i en icke-parlamentarisk regering med landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld som statsminister. Tanken var att den snabbt skulle lösa en politiskt knivig fråga kring landets försvar. På hösten bröt kriget ut och regeringen blev tvungen att stanna under tre konfliktfyllda år. Knut blev, som han själv uttryckte det, sittande med ”tvångströjan på”. Krigsåren var påfrestande och efter tre år tvingades regeringen bort utan att Knut hade fått med sig regeringen i den stora knäckfrågan: att sluta ett handelsavtal med Storbritannien. Han kände sig sviken av sina kolleger och av högerpartiets ledare Arvid Lindman. Dessutom blev han på hösten 1917 i internationell och svensk press anklagad för pinsamma fadäser inom UD under kriget.

Knut Wallenberg var inne på sitt sextiofemte år och helt enkelt utarbetad. På hösten 1917 blev han sängliggande i närmare en månad, febrig och med svåra gallbesvär. Själv satte han sin sjukdom i samband med pressen under utrikesministertiden, tvånget att svälja motgångar och behärska sina känslor. Tanken på att bilda en stiftelse hade funnits förut, men nu kände han att det var hög tid att tänka på vad som skulle ske när han och hans Alice var borta; några barn hade de inte.

Vid denna tid var Knut Wallenberg en rik man, en av de rikaste i landet. Han hade i ett kvartssekel, mellan 1886 och 1911, varit chef för Stockholms Enskilda Bank och mycket aktiv i de många projekt som familjen Wallenberg och kretsen kring banken drev under dessa år. Han hade ärvt företagartraditionen från sin far André Oscar, liksom positionen i banken, men man kan inte säga att han hade ärvt sin förmögenhet. Han hade fem bröder, men han var i särklass rikast av dem alla, och sin rikedom hade han skapat själv.

Med språkkunskaper, analysförmåga och en god portion djärvhet hade han etablerat sig som en av de stora organisatörerna av kapitalimport till Sverige i slutet av 1800-talet. Det var framför allt de goda kontakterna med franska banker som blev nyckeln till de vinstgivande affärerna. Dessutom hade han fungerat som storspelare under den industriella omvandlingen och i exploateringen av naturresurser i både Sverige och Norge kring sekelskiftet. Han hade gjort stora satsningar för att bygga upp skogsindustrier, gruvor och kraftverk.

Det fanns andra djärva företagare under dessa år, men de flesta av Knuts konkurrenter hade försvunnit när uppfinningarna slog fel och spekulationerna gick över styr. Han själv däremot hade sett sin förmögenhet växa, särskilt i form av ägarandelar i sin egen alltmer lönsamma bank. Genom att köpa allt fler lotter, som ägarandelarna då kallades, i banken hade han cementerat den som en familjebank, något som den skulle förbli fram till den upphörde 1971. Men nu, 1917, hade brodern Marcus hand om banken och Knut var satt på undantag.

Delvis på grund av att Knut Wallenberg hade blivit mer känd under krigsåren ökade strömmen av ”tiggarbrev” alltmer vid denna tid. Som de flesta andra förmögna personer brukade han stödja både behövande människor och allmänna inrättningar med bidrag och donationer, men prövning måste ske, beslut tas och svar levereras. Det blev en allt tyngre börda och han kunde beklaga sig: ”… framställningarna om bidrag till ditt och datt faller över en som ett stritt höstregn som intet paraply kan skydda för. Jag är betänkt att redan nu skänka bort större delen av min förmögenhet för att sedan kunna få vara i fred och säga blankt nej åt alla håll.” Tillkomsten av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse var alltså delvis ett defensivt drag i trötthetens tecken. Men snart skulle det visa sig bli inledningen till en ny och aktiv period i Knut Wallenbergs liv. I två decennier skulle han med liv och lust ägna sig åt sin stiftelse. Detta arbete skulle ge mening och ny glädje åt hans liv.

Text Professor Ulf Olsson

Kort om Stiftelsen i dag

Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse har under dess 100-åriga historia delat ut 24 miljarder kronor till excellent svensk forskning och utbildning. De senaste årens anslag på totalt 1,7 miljarder kronor per år har inneburit att Stiftelsen placerar sig som en av de största privata forskningsstiftelserna i Europa.

Stiftelsen är huvudsakligen inriktad på att ge stöd till forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin, genom långsiktiga anslag till fri grundforskning av högsta internationella klass.

 

Stiftelsens ordförande genom åren

K. A. Wallenberg, Stiftelsens grundare och första ordförande
1938 Marcus Wallenberg Sr
1944 Johannes Hellner
1946 Axel Wallenberg
1961  Nils Vult von Steyern
1966 Jacob Wallenberg
1980 Marcus Wallenberg
1982 Peter Wallenberg
2015 Peter Wallenberg Jr

Verkställande ledamöter genom åren

1918–1949 Josef A. Ekholm (1886–1963) sekreterare
1949–1981 Oscar af Ugglas (1901–1984) verkst. direktör
1981–1991 Gunnar Hoppe (1914–2005) verkst. ledamot
1992–2001 Jan S. Nilsson (1932–2010) verkst. ledamot
2002–2009 Erna Möller (f. 1940) verkst. ledamot
2010– Göran Sandberg (f. 1955) verkst. ledamot