När diplomatyrket professionaliserades på 1800-talet tillkom regler som förbjöd kvinnor att verka som diplomater. Inte förrän efter andra världskriget fick kvinnor en formell möjlighet att bli ambassadörer, berättar Ann Towns, statsvetare vid Göteborgs universitet.

– Men då infördes istället en regel om äktenskapsförbud. Kvinnor som ville bli diplomater fick inte gifta sig.

Med tiden har de gamla reglerna fasats ut. Sedan slutet av 1900-talet sker en stor tillströmning av kvinnor till diplomatin, en trend som väckte Ann Towns nyfikenhet. Hon konstaterade snabbt att det fanns en forskningslucka.

– Det finns till exempel väldigt mycket forskning om genus och militären, men samtidigt har man nästan helt glömt bort genusperspektivet på diplomatin.

Sveriges ambassadörer samlade på en bild 1975, ett sextiotal män och en kvinna, Agda Rössel som står på andra raden. Foto: Reportagebild / TT

Tack vare anslaget Wallenberg Academy Fellow har Towns fått möjlighet att etablera genus, kön och diplomati som ett nytt forskningsfält. Hon har bland annat byggt upp en forskningshub kallad ”GenDip”, som består av en forskargrupp i Göteborg, ett internationellt nätverk av forskare, en hemsida och en serie konferenser.

Kartläggning av ambassadörer

Arbetet inleddes med en kartläggning av bilaterala ambassadörer i världen och andelen som är kvinnor eller män.

– En så grundläggande faktauppgift var faktiskt okänd, men nu har vi samlat in data om cirka 80 000 ambassadörsposteringar från 1960-talet och fram till idag.

Studierna visar att den kvinnliga andelen ambassadörer har ökat över tid och fortsätter att stiga. År 2014 var ungefär femton procent av världens cirka 15 000 ambassadörer kvinnor och några år senare närmar sig siffran tjugo procent.

– Våra data visar också på stora variationer mellan länder. Många karibiska och latinamerikanska länder har till exempel en stor andel kvinnor som ambassadörer, medan ett land som Ryssland bara har någon enstaka.

Statistiken avslöjar även olika mönster över var män och kvinnor utposteras.

– Vi ser att det fortfarande är främst män som skickas till den ”finaste klicken” av huvudstäder, som Washington D.C. och Moskva. Män är också överrepresenterade på posteringar som har en säkerhetspolitisk prägel.

Reema Bint Bandar utsågs 2019 som Saudiarabiens första kvinnliga ambassadör någonsin. Foto TT/AFP

Spännande intervjuer   

Men den del av forskningen som är mest spännande, enligt Ann Towns själv, kommer från fältarbetet. Hittills har hon djupintervjuat över 75 ambassadörer, både kvinnor och män. Syftet är att få en bild av hur genus präglar ambassadörsrollen och diplomatiska nätverk.

– Först trodde jag att det skulle bubbla upp berättelser om exklusiva manliga nätverk och diskriminering av kvinnor, givet hur otroligt mansdominerad diplomatin varit under lång tid. Men majoriteten av de jag talat med har tvärtom hävdat att det inte finns några speciella könsmönster inom diplomatin.

Towns märkte snabbt att ambassadörerna helst talar om utmaningar i generella termer. Men när hon började ställa mer konkreta frågor om nätverk, kläder, familjeliv och arbetstid så blev svaren genast intressantare.

Hon har uppdagat hur en uppsjö könade småuppgifter, som klädbyten och representation, sammantaget kan orsaka en större tidspress på kvinnor än män, vilket kan leda till ökad stress och resultera i att fler kvinnor än män lämnar den diplomatiska karriären.

– Det är en belastning som de ofta inte sätter ord på, gissningsvis för att inte underminera sin egen profession.

I några huvudstäder har det växt fram informella ambassadörsnätverk enbart för kvinnor. Successivt har Ann Towns upptäckt att nätverken bland annat fungerar som en ventil om kvinnors erfarenheter. Tanken är nu att utforska mer av de kvinnliga nätverken.

”Hela programmet Wallenberg Academy Fellow uppmuntrar oss som forskare att tänka större och att tänka i termer av excellens. För mig har anslaget inneburit att jag kan bygga ett team och ställa fler och svårare frågor.”

Jämställdhet en laddad diplomatisk fråga

År 2018 tilldelades Ann Towns ett pris, Bertha Lutz Award, för sin forskningsinsats om genus och diplomati, och forskningsresultaten används redan i diplomatutbildningar.

Nu tar hon sig an ett projekt som ska belysa en ökad polarisering runt jämställdhetsfrågor inom utrikespolitiken. Sedan 1970-talet har stora framsteg gjorts för en ökad jämställdhet mellan könen, men på senare år har ett motstånd mobiliserats.

– Å ena sidan har vi stater som Sverige, som till och med driver en feministisk utrikespolitik. Å andra sidan växer den så kallade anti-genderrörelsen, bland annat i länder som Polen och Ungern.

En fråga handlar om hur diplomater hanterar jämställdhet i en tid av ökade politiska motsättningar.

– Det är ett intressant dilemma, eftersom diplomater ska främja sitt eget lands politik, men också arbeta för att överbrygga åsiktsskillnader. Vi vill till exempel se om de försöker närma sig meningsmotståndare, eller helst rör sig med likasinnade, och med vilka effekter.

En annan aspekt är att studera hur utrikesdepartement och diplomatutbildningar anpassar sin organisation, rekrytering och utbildning till den utrikespolitik som bedrivs.

– Det är fascinerande att många länder idag bedriver en uttrycklig genderagenda i utrikespolitiken och aktivt rekryterar kvinnor till diplomatiska poster. För hundra år sedan hade detta varit otänkbart – då var ju kvinnor enligt lag portade från diplomatiska poster, konstaterar Ann Towns.

Text Nils Johan Tjärnlund
Bild Johan Wingborg