Långdistansnationalism är ett växande fenomen

I Kanada finns monument över ukrainsk historia med en bakgrund i radikal nationalism och antisemitism. När historikern Per Anders Rudling stötte på företeelsen väcktes nyfikenheten. Nu forskar han om den ukrainska diasporan i Kanada och hur deras minneskultur och historieskrivning får politiska konsekvenser i dagens Östeuropa.

Per Anders Rudling

Docent i historia

Wallenberg Academy Fellow 2019

Lärosäte:
Lunds universitet

Forskningsområde:
Frågor om historiekultur, nationalism och ideologiskt historiebruk i Kresy Wschodnie, gränsområdena i vad som idag är västra Vitryssland, västra Ukraina och Litauen.

Efter många år som forskare utomlands har Per Anders Rudling återvänt till Sverige. Här bygger han vidare på den framgångsrika Östeuropaforskning som länge funnits vid Lunds universitet med forskare som bland andra Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson.

– Tyvärr har intresset för Östeuropaforskning dämpats på senare år, men tack vare Wallenberg Academy Fellow blir det möjligt att stärka forskningen igen med en ny generation av historiker.

Rudlings första kontakt med Östeuropa kom redan när han läste ryska på gymnasiet. Det var en omvälvande tid då Berlinmuren föll och Sovjetunionen bröt samman. Vid Uppsala universitet fortsatte han med slaviska språk och fastnade för länder som hamnat i marginalen.

– På den tiden ville nästan ingen skriva om Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Allt bortom Baltikum sågs som ett svart hål.

Rudling fick stipendium för att studera i Sankt Petersburg, en vistelse som gav mersmak och förde honom vidare på den akademiska banan. Under sin karriär har han bott i Ryssland, USA, Kanada, Tyskland och Singapore och bland annat forskat om polsk-ukrainsk-judiska relationer.

”Wallenberg Academy Fellow är det största förtroende jag fått som akademisk forskare. För mig som Östeuropahistoriker och humanist ger anslaget en unik möjlighet att bygga upp en forskargrupp. Dessutom har jag fått möjlighet att flytta tillbaka till Sverige, vilket förändrat mitt liv i grunden.”

Stor ukrainsk diaspora

I Kanada blev Rudling intresserad av den ukrainska diasporan, en av landets stora befolkningsgrupper med cirka 1,3 miljoner människor. Vissa invandrade redan före första världskriget från Habsburgmonarkin, andra kom inflyttande under mellankrigstiden medan en tredje våg bestod av flyktingar efter andra världskriget.

– Många i den ”tredje vågen” hade en radikalnationalistisk bakgrund. Flera hade varit i tysk tjänst på östfronten och var starkt antikommunistiska och auktoritära.

I exil började den ukrainska gruppen skapa sin egen minneskultur. Med tiden har de mest politiskt artikulerade tagit över stora delar av det institutionella livet i diasporan.

– De har startat kulturföreningar, ställt upp i politiska val och utformat en ukrainsk historieskrivning med en radikal agenda.

Historien retuscheras och vissa berättelser lyfts fram, medan andra förtigs. I det kollektiva minnet betonas idag det ukrainska folkets offerskap från de katastrofala svältåren 1932–1933 under Stalins välde. Samtidigt har man aktivt tonat ner kontroversiella kopplingar till nazism och Förintelsen.

Ukrainska nationalister som Stepan Bandera och Roman Sjuchevytj hyllas som frihetshjältar, trots att de ledde totalitära organisationer och ansvarade för blodiga pogromer. I västra Ukraina utsattes den polska minoriteten för en etnisk rensning vilket krävde omkring hundratusen dödsoffer 1943–1944. Waffen-SS Galizien var en ukrainsk division i tysk tjänst; medlemmar har kopplats till deltagande i brutala övergrepp mot polska och judiska civila.

– Men åminnelsen av Förintelsen är ett tabubelagt ämne. Man har gjort det till ett ickeminne.

Monument med nazikoppling

Rudling blev förvånad när han långt borta i Kanada stötte på monument över ukrainska nationalister och Waffen-SS Galizien.

– Bland det första exilukrainarna gjorde var att bygga ett stort minnesmärke till Sjuchevytj som slogs mot Sovjet. Men mellan 1939 och 1943 kämpade han också i tysk uniform och stod direkt under Himmlers kommando på östfronten.

Nyfikenheten väcktes ännu mer när han förstod att denna nationalistiska agenda har kunnat finansieras tack vare statligt kulturstöd.

– Det liberala Kanada var först i världen med att införa normativ multikulturalism 1971 och det innebär att nationalistiska föreningar och grupper kan få stöd för sin verksamhet.

Efter att Ukraina blev självständigt 1991 har exilgrupperna börjat utöva politiskt inflytande i det forna hemlandet. Idag sker en återexportering av det ideologiska historiebruk som utformats i diasporan. Så sent som 2007 avtäcktes en staty av Bandera i staden Lviv.

– Minoriteten i Kanada tog fram ett galleri av färdiga nationalhjältar som nu utgör grunden för ett nytt nationellt minne i Ukraina.

Föder nya konflikter

Tyskland är ett av de länder som kanske mest av alla har försökt göra upp med sin mörka 1900-talshistoria. Men det tyskarna kallar ”Aufarbeitung” är fortfarande en bristvara i många länder, vilket idag föder nya politiska konflikter. Ukrainas nyväckta historienationalism har orsakat stor upprördhet, inte minst i grannlandet Polen.

– Samtidigt som Ukraina har förbjudit missaktning av nationalhjälten Bandera, så har Polen kriminaliserat allt glorifierande av Bandera. Vi ser här två grannstater, båda lika antikommunistiska och lika antiryska i sin politik, men med helt olika minneskulturer.

Per Anders Rudling forskar nu om olika aspekter av långdistansnationalism, ett växande fenomen. Det är en paradox, säger han, att en liberal politik har kunnat ge draghjälp till nationalistiska krafter. Ukraina är bara ett exempel. I en värld av stora migrationsströmmar pågår liknande processer på flera håll.

– Vi har bland annat sett den turkiske presidenten Erdogans kampanjande bland turkar i Nederländerna och Tyskland. Och även i Sverige finns vad man kan kalla professionella nationalister som är starkt engagerade i sina hemländers politik med en önskan att kontrollera historieskrivningen.

Text Nils Johan Tjärnlund
Bild Kennet Ruona