Inlärning av rädslor och värderingar i hjärnan utgår från uråldriga principer, som vi även delar med andra djur. Ett exempel är socialt betingade rädslor, som har kunnat utvecklas under mycket lång tid och svarar på livsavgörande problem som våra förfäder ställdes inför, berättar Andreas Olsson.

– Många känner en oro för stora folksamlingar och okända människor och lär sig snabbt att vara rädda för sådana. Oro och rädsla kan leda till ett undvikande beteende, vilket blir självförstärkande och begränsar vår möjlighet att ompröva farligheten i det som skrämmer.

Basala reaktioner på upplevda hot – såväl medfödda som inlärda beteenden – tjänade oss väl en gång i tiden, men kan bli ett hinder i det moderna samhället. I en stressig situation kan vi paralyseras av rädsla med risk för olyckor. En oförmåga att hantera rädsla kan hos vissa orsaka ångeststörningar och depression. Den digitala miljön exponerar oss för en obegränsad mängd rädslorelevant information.

 – Vår hjärna har formats av den biologiska evolutionen, vilken rör sig i snigelfart jämfört med kulturens föränderlighet. Trots detta så är flera typer av sociala hot tyvärr fortfarande aktuella: våld, hot och en brist på tillit mellan individer och olika sociala grupper, konstaterar Andreas Olsson.

Vi lär oss av omgivningen

Fortfarande är de biologiska och psykologiska mekanismer som styr social inlärning relativt okända. Men tidigare studier på djur har visat att den sociala inlärningen är stark. Inlärningen kan överföras direkt från andra bara genom att vi tittar och lyssnar på dem.

Ett illustrativt exempel kan hämtas från studier av apor uppfödda i fångenskap. Aporna kan utveckla en livslång ormfobi trots att de själva saknar erfarenhet av ormar. Detta genom att vid ett enda tillfälle observera en annan apa som uttrycker rädsla för en orm, så kallad ”one-shot learning”.

Liknande mekanismer finns även hos människan.

– Utan att vi har egna direkta erfarenheter av vad som är hotfullt, farligt eller socialt påbjudet så lär vi oss om det genom observation av andra människor.

Forskningen utförs bland annat via experiment där frivilliga försökspersoner får reagera på olika stimuli. Samtidigt mäter forskarna ögonrörelser, svettningar och aktiviteten i hjärnan. 

– Vi kan fånga upp signaler med mycket hög tidsupplösning – det handlar om tusendels sekunder – och titta på hur din hjärna reagerar i relation till min när du tittar på mig och jag uttrycker rädsla för något. 

Synkronisering av nervsystem 

Ett viktigt fynd från experimenten handlar om synkronisering mellan individers nervsystem. Vi uppdaterar vår kunskap om omvärlden på ett likartat sätt oavsett om det är vi själva eller någon annan som har gjort den direkta erfarenheten. Rent neurobiologiskt aktiveras delvis överlappande system och funktioner i hjärnan hos båda personerna, berättar Andreas Olsson och ger ett vardagligt exempel.

–  Om du tittar på mig när jag bränner mig på spisplattan så aktiveras system i din hjärna som är involverat i social kognition, men dessutom aktiveras system som om du själv skulle ha lagt handen på spisplattan.

Troligen har detta system en lång evolutionär bakgrund.

– Vi kan åka snålskjuts på andras upplevelse av något farligt utan att vi själva behöver försätta oss i en farlig situation.

Andra experiment har avslöjat fler mekanismer, till exempel att minnen som vi själva skapar genom direkt inlärning kan återväckas bara genom att vi ser andra personer uttrycka stress eller obehag. Och när det handlar om traumatiska minnen kan det räcka med att se en film eller en teaterpjäs.

– Vi har genomfört liknande experiment på både möss och människor och finner att dessa mekanismer fungerar på samma sätt över artgränserna. 

Lär oss bättre av liknande personer

Forskningen visar också på en spricka mellan individer från den egna gruppen och en annan grupp. Bland annat lär vi oss bättre av en person som vi identifierar oss med.

– Det kan ha att göra med upplevelsen av tillit och gemensamma erfarenheter. En person som liknar oss själva får mer av vår uppmärksamhet och verkar därför driva på inlärningen så att vi lär oss mer av den personen.

En annan aspekt handlar om konformitet, eller det som i dagligt tal kallas ”grupptryck”. Om många människor beter sig på ett speciellt sätt så får det större påverkan på oss, vilket kan få positiva, men även negativa konsekvenser.

– Bland annat ser vi att ju större majoritet som beter sig egoistiskt desto större är sannolikheten att även den enskilde agerar egoistiskt.

”Anslaget är ovärderligt på flera sätt. Vi får en möjlighet att hålla samman en grupp och omsätta idéer under en längre tid och kan utreda frågor på ett konsekvent sätt. Vi har också fått råd att bygga upp ett VR-labb där vi överför experiment till en mer realistisk miljö.”

Andreas Olsson drivs av en stark nyfikenhet att förstå människan både som individ och som en nod i ett socialt nätverk. Han vill gärna att forskningsresultaten kan användas för en bättre förståelse av vårt vardagliga beteende.

– Vi kan få bättre verktyg för att motverka till exempel antisociala normer som idag sprids snabbt i sociala medier, vilka är konstruerade att engagera våra mindre smickrande sociala sidor. Social inlärning är livsnödvändig, men kan i sådana sammanhang också leda till oönskade konsekvenser.

Text Nils Johan Tjärnlund
Bild Magnus Bergström