Per Svenningsson tar emot de flesta av sina patienter på Centrum för neurologi i Solna. Centrumet är en akademisk specialistenhet för MS och Parkinsons sjukdom som drivs i samarbete mellan Karolinska Institutet, Karolinska Universitetssjukhuset och Region Stockholm.

– Det är väldigt priviligierat att få arbeta på det här sättet. Vi har en grupp med cirka 700 patienter som vi följer upp väldigt noggrant med kartläggning av olika parkinsonsymtom men också via insamling av genetiska data, ryggmärgsvätska, plasma, immunceller och hjärnavbildning, berättar Per Svenningsson.

Den insamlande informationen används, med patienternas godkännande, för att studera biologiska mekanismer och möjliga terapier i forskningslabbet på Karolinska Universitetssjukhuset.

– Vi vill lära oss mer om hur Parkinsons sjukdom utvecklas generellt och hur den utvecklas hos olika personer på cell- och molekylär nivå. Målet är att kunna skräddarsy behandlingar som kan bromsa sjukdomsförloppet för specifika undergrupper av sjukdomen.

Parkinsons sjukdom är en progressiv sjukdom där nervcellerna som producerar signalämnet dopamin successivt dör, och förloppet är för det mesta långsamt. Ofta träffar Per Svenningsson sina patienter under många år och hinner lära känna dem väl.

Dopamin är centralt för hjärnans styrning av kroppens rörelser och när nivån av dopamin minskar leder det till symtom som långsamma rörelser, stelhet och skakningar. Många personer med Parkinson sjukdom får även sömnproblem, depressioner och demens. Ålder är den största riskfaktorn för att få sjukdomen. De flesta insjuknar i 60-årsåldern, men de kan också vara betydligt yngre. Något fler män än kvinnor får sjukdomen.

– Idag finns det mediciner som kan ersätta dopaminet och dämpa symtom i tidiga faser, och då framför allt de motoriska symtomen, men det finns inga läkemedel som kan bromsa sjukdomen.

”Det har varit jättebra för min verksamhet, och skapat möjligheter för kliniskt arbetande läkare att disputera. Det är också ett stort erkännande av min forskning, vilket är väldigt roligt.”

Lewykroppar sprids i hjärnan

Att de dopaminproducerande nervcellerna dör i hjärnan korrelerar till att det ansamlas klumpar, plack, av proteinet alfa-synuklein, förklarar Per Svenningsson. Proteinplacken kallas för lewykroppar. De finns i margtarmkanalen, hjärnstammen och luktbulben, och sprids i hjärnan när sjukdomen fortskrider. Förlorat luktsinne, förstoppning, störd drömsömn och depression är tidiga parkinsonsymtom.

– Samma tidiga symtom och lewykroppar ses vid Lewykroppsdemens, den näst vanligaste formen av demens. Det är olika hjärnregioner som drabbas, men det finns ett nära släktskap mellan dessa sjukdomar. Ibland kan det i början vara oklart om en person har Parkinsons sjukdom eller Lewykroppsdemens.

Ett mål med Wallenberg Clinical Scholar-projektet är att hitta tidiga sjukdomsmarkörer, helst vill man upptäcka sjukdomen innan den brutit ut. Och att förstå vad som gör att lewykropparna sprider sig på olika sätt i hjärnan.

I de flesta fall är sjukdomen idiopatisk, det vill säga det är oklart varför patienten fått den, men det finns också genetiska varianter. Per Svenningsson studerar bland annat en grupp personer som ärvt en speciell genmutation som ger en tiofaldigt ökad risk att få Parkinsons sjukdom.

– I vår patientkohort har ungefär 100 personer mutationer i GBA-genen, som kodar för ett protein som heter glucocerebrosidas. De som har den här mutationen får en mer aggressiv variant av Parkinsons sjukdom och de är snarare 50 än 60 år gamla när de insjuknar. De har också mycket kognitiva besvär.

På labbet har forskargruppen gjort stora framsteg i arbetet med en spännande molekyl som de tror kan bli en läkemedelskandidat för behandling av patienter som har mutationer i GBA-genen.

– I djurmodeller har vi sett att den här molekylen kan ha en gynnsam effekt för att motverka proteinet alfa-synuklein, det vill säga lewykroppar, och bromsa sjukdomsförloppet. Det är mycket intressanta fynd, men vi vill förstå mekanismen lite mer i detalj innan vi går vidare och testar på patienter i kliniska studier.

Banar väg för precisionsmedicin

Siktet är inställt på att få fram bromsande läkemedel, men det finns flera stora utmaningar att övervinna för att nå dit, enligt Per Svenningsson.

– Det ena är att det är svårt att translatera, överföra, resultat från djurexperiment till patienter. Men vi förbättrar våra modeller och metoder hela tiden.

En annan stor utmaning är att det långsamma sjukdomsförloppet som innebär att man måste göra studier över lång tid för att se resultaten av behandlingen och det kräver stora resurser.

– Att det ser så väldigt olika ut på individnivå hur sjukdomen fortlöper försvårar också studierna. Här kan precisionsmedicin vara vägen fram. Med det här anslaget från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse får vi mer resurser att följa patienter och hitta undergrupper för att hitta specifika behandlingar för just dem.

Text Susanne Rosén
Bild Magnus Bergström