I tonåren blev Orri Stefánsson likt många andra fascinerad av livets fundamentala frågor. Extra inspiration fick han från en engagerad gymnasielärare.

– Jag fastnade för grundläggande frågor, till exempel vad är rättvisa, vad är sanning och hur ska vi behandla andra människor och djur.

Till skillnad från många andra jämnåriga fortsatte Orri Stéfansson att odla sitt intresse. Det ledde vidare till filosofistudier och nu är han professor i praktisk filosofi på Stockholms universitet. Där bedriver han forskning som Wallenberg Academy Fellow, vilket innebär ett långsiktigt forskningsstöd under fem år.

– Anslaget ger en enorm frihet och trygghet. Frihet i den bemärkelsen att jag nu har möjlighet att ägna mycket mer tid åt forskningen, och trygghet för att jag kan våga satsa på frågor som jag inte vet om de kommer att ge resultat nästa år eller inom fem år.

Svåra beslut när information saknas

Orri Stefánsson forskar om beslutsteori och etik. I fokus just nu är frågan om hur vi kan fatta rationella och etiskt försvarbara beslut när vi ställs inför svåra situationer där vi har begränsad information och det finns en risk för potentiellt katastrofala utfall.

Ett aktuellt exempel är utvecklingen av artificiell intelligens.

– Det är inte många som kan påstå att de vet sannolikheten för att det uppstår en sorts AI-katastrof, men de flesta skulle nog ändå säga att AI-tekniken har inneboende risker. Samtidigt är riskerna svåra att kvantifiera.

Ett annat exempel är klimatförändringar. Naturvetare har tagit fram välgrundade modeller och beräkningar, men samtidigt råder stor osäkerhet om hur olika samhällen kan drabbas på lokal nivå.

– I vissa fall kan det uppstå vad vi skulle kalla katastrofala konsekvenser, och i andra fall kanske bara ”tragiska” konsekvenser.

Många förespråkar försiktighetsprincipen som vägledning i sådana situationer. Men vad innebär den egentligen?

– Problemet är att ingen har lyckats formulera en version av försiktighetsprincipen som är tillräckligt specifik för att ge vägledning. Ofta slutar det med triviala rekommendationer, säger Orri Stefánsson.

Försiktighetsprincipen är ofta för vag för att bli praktiskt användbar, anser han. I stället för att se försiktighetsprincipen som en strikt regel för beslut borde vi kanske snarare betrakta den som en övergripande riktlinje.

Hantera okända risker

En annan del av forskningen handlar om utmaningen att hantera risker som vi inte ens kan föreställa oss och som kan leda till katastrofer som ingen har tänkt på eller kunnat förutse.

– Tidiga industrialister på 1800-talet insåg inte att deras verksamhet skulle leda till klimatförändringar.

I dag står människan inför liknande utmaningar. Förutom AI kan det gälla områden som genetisk modifiering eller geoengineering där man med olika strategier vill förändra jordens klimatsystem i stor skala. I sådana fall kan det bli meningslöst att försöka ge exakta sannolikhetsbedömningar. Det kan i själva verket bli kontraproduktivt och ge en falsk trygghet, menar Orri Stefánsson.

Jag hoppas att de modeller och ramverk som forskningen leder fram till inte bara kan bli till hjälp för offentliga beslutsfattare, utan också kan vara en vägledning för individer att bättre förstå de personliga risker man ställs inför.

– Risken är att vi blir för imponerade av de kvantitativa modellerna och tror att de ska kunna tillämpas på allt, säger han.

En framkomlig väg kan vara att kombinera kvantitativa och kvalitativa metoder i riskbedömningar och vara öppen med den osäkerhet som finns.

– Oavsett hur bra modellerna är så har de alltid en begränsning. Då måste vi tillåta oss att även använda kvalitativa bedömningar där vi kan väga in kultur och mänskligt beteende.

Ord har betydelse

I en annan del av forskningen ligger fokus på begreppen oåterkalleligt och oersättligt. I Riodeklarationen från FN:s miljömöte 1992 finns en formulering om ”irreversible damage”, oåterkallelig skada.

– Det verkar rimligt att en skada är extra dålig på grund av att den är oåterkallelig. Om en art dör ut så är det ju osannolikt att den kommer tillbaka igen.

Men det finns ett problem med formuleringen, menar Orri Stefánsson, för i själva verket är alla beslut i någon mening oåterkalleliga.

– Jag tror att man egentligen menar att vi ska värna de värden som inte går att ersätta, ”irreplacable”.

Relationen mellan begreppen oåterkalleligt och oersättligt är en av de forskningsfrågor som han vill fortsätta studera.

Bättre verktyg för beslutsfattande

För att tackla dessa komplexa frågor kombinerar Orri Stefánsson metoder och teorier från beslutsteori, kunskapsteori och etik med insikter från olika ämnen som statistik, ekonomi och politisk teori.

– Jag har stor nytta av att ha verkat inom tvärvetenskapliga miljöer, bland annat på Institutet för framtidsstudier där jag fortfarande är verksam, säger han.

Målet med forskningen är inte att ge exakta svar på vilka risker vi bör ta, utan snarare att utveckla ramverk och verktyg.

– Min forskning kan hjälpa beslutsfattare att förstå och värdera risker på ett mer nyanserat sätt och att förstå vilka verktyg man kan använda för att resonera kring risker.

Text Nils Johan Tjärnlund
Bild Magnus Bergström