”Det går inte att överdriva betydelsen av Lunds universitets medlemskap i League of European Research Universities”. Så skriver Erik Renström, rektor för Lunds universitet, i ett blogginlägg i mars 2025. Att Europas lärosäten samarbetar låter helt självklart.

– De flesta av oss har inte upplevt något annat, säger Johan Östling, professor i historia och forskare i kunskapshistoria vid Lunds universitet.

Men fenomenet är bara några decennier gammalt. Länge var akademiska internationella samarbeten enskildheter – det var först på 1980-talet som den stora europeiseringen startade. Den ska Johan Östlings forskargrupp studera genom att jämföra fem universitets utveckling från 1985 till 2010. Startpunkten är vald eftersom flera nya europeiska initiativ togs omkring den tiden, bland annat startade Erasmus-programmet 1987.

– Det var ett sätt för studenter att ta sig ut i det nya Europa efter murens fall. Från den tiden blev den europeiska dimensionen allt tydligare. Samarbetena tätnade, det fördes in mer pengar och slöts formella avtal, säger Johan Östling.

Universiteten som jämförs finns i danska Aalborg, spanska Valladolid, belgiska Gent, i Berlin och i Lund. De representerar olika historiska faser och har olika förutsättningar och drivkrafter. Johan Östling vill se hur de har reagerat på europeiseringsprocessen och förvandlats genom den.

Från demokratisering till idealism

Som ett av EU:s grundarländer var Belgien starkt drivande i europeiseringen och Gents 1800-talsuniversitet påverkades förmodligen av landets EU-engagemang i stort. Vad gäller Aalborgs universitet är det ungt, grundat på 1970-talet; enligt Johan Östling med en vilja att forma en ny pedagogik skild från landets gamla universitet. Europeiseringen blev ett sätt att profilera sig och hitta samarbetspartners bortom Danmarks storstäder Köpenhamn och Århus.

Universitetet i Valladolid från 1200-talet är ett av Europas äldsta, ett konservativt lärosäte där det fanns starka sympatier med Franco-regimen. När den föll på 1970-talet inleddes en omfattande demokratisering och för universitetet blev europeiska samarbeten ett sätt att förstärka processen.

– På vissa sätt ser vi i det en parallell till Humboldtuniversitetet i Berlin som vi också studerar. Även där var förändringarna ett sätt att bli del av det demokratiska Europa. Medan Valladolid gick från högerdiktatur kom Humboldtuniversitetet från vänster, som ett tidigare dominerande lärosäte i DDR och det kommunistiska Östeuropa.

Idealistiskt drag i Lund

Medan Johan Östlings kollegor med rötter i andra länder analyserar de utländska universiteten är det han som fördjupar sig i Lunds universitet. Här ser han ett idealistiskt drag, en vilja att omfamna nya europeiska ideal, men också en insikt om att europeiska samarbeten öppnade nya marknader för studier och forskning. En av flera viktiga källor är universitetets egen tidning LUM, Lunds universitet meddelar, som har funnits sedan 1960-talet men lades ner i början av 2025.

– I LUM ser man en stark europeisk diskurs växa fram från 1987. Lunds geografiska placering bidrog nog också till självbilden att vara ett slags brohuvud mot den europeiska kontinenten, säger Johan Östling.

Genom att vända blicken mot universiteten och se hur de förändrades tror jag att vi får en mer sammansatt bild av vad europeiseringen inneburit, både för personer och institutioner.

Forskargruppen studerar universitetstidningar, granskar hur centra för Europastudier har vuxit fram och hur de olika lärosätena format nya avdelningar för studentutbyten och för att stötta forskare som söker europeiska forskningsmedel. Det jämförande arbetet görs både enskilt och i grupp. Bland annat ska det bli en avslutande, gemensam bok.

– Humanister har av tradition ofta arbetat på egen hand och det är förstås en utmaning att samsas på den nivån. Men samarbeten blir allt vanligare inom humaniora och jag tror att de kan lyfta forskningen till högre nivåer, säger Johan Östling som själv varit med om att bygga upp ett centrum för kunskapshistoria i Lund som han nu leder.

Hoppas på mer skrivande framöver

När Johan Östling började vid universitetet läste han molekylärbiologi, fastän han var mer intresserad av filosofi och historia. Han kommer inte från en akademisk bakgrund och såg en outtalad hierarki där vissa ämnen hade högre status. Att börja läsa humaniora kändes först som ett för stort steg, men med tiden vågade han. Han studerade i Tyskland och blev historiker både där och i Sverige. Med åren har arbetet alltmer handlat om att leda forskargrupper, vilket ibland får honom att känna sig lite kluven.

– Jag vantrivs ju inte i rollen, men jag vill inte helt tappa kontakten med marken. Första gången jag fick anslaget som Wallenberg Academy Fellow fick jag anstränga mig att hinna med egen forskning. Nu är det ett ännu mer komplext projekt och jag har flera andra åtaganden. Som tur är har jag haft en mellanperiod då jag kunde tillbringa tid i Lunds universitets arkiv med att läsa gamla LUM.

Kanske går han tillbaka till en ”solokarriär” senare, funderar han. Eller så växer tvärtom projekten och blir ännu större. I somras gav han ut en liten bok om universitetens historia, bara 140 sidor.

– Den sortens skrivande vill jag gärna göra mer av framöver, kanske om kunskapssamhället som en ny samhällsordning. Det lilla formatet lockar mig. Jag tror att det är dit våra läsvanor är på väg.

Text Lisa Kirsebom
Foto Kennet Ruona