Han söker fetmans följdsjukdomar i fettvävens celler

Äter man för mycket och rör sig för lite blir man fet. Men blir man dessutom sjuk? Det är inte lika självklart. Mikael Rydén vid Karolinska Institutet undersöker vad våra fettcellers beteende säger om vem som löper störst risk att få komplikationer av sin fetma.

Mikael Rydén

Överläkare och professor i klinisk och experimentell fettvävsforskning

Wallenberg Clinical Scholar 2020

Lärosäte:
Karolinska Institutet

Forskningsområde:
Fettcellernas roll vid bland annat fetma och typ 2-diabetes

Övervikt och fetma kan leda till diabetes typ 2, hjärt-kärlsjukdomar och andra komplikationer. Men inte alla överviktiga blir sjuka. Mikael Rydén, överläkare och Wallenberg Clinical Scholar vid Karolinska Institutet, studerar den så kallade vita fettväven för att finna förklaringar till varför sjukdomarna uppstår.

En av fettcellernas viktigaste uppgifter är att ta upp, lagra och frisätta fett, utifrån vad kroppen behöver för tillfället. När man går upp i vikt förändras fettcellerna, men inte på samma sätt hos alla. Det ser Mikael Rydén hos de överviktspatienter som han och hans kollegor följer vid ett kliniskt forskningscentrum. Vissa av dem har lämnat prover under så lång tid som femton år.

– Vi försöker förstå vad som kännetecknar en ”elak” respektive en ”snäll” fettväv genom att undersöka exakt hur cellerna fungerar och hur de interagerar med andra celltyper.

"Wallenberg Clinical Scholar är ett prestigefyllt anslag och ger mig en viktig möjlighet att testa nya hypoteser. Nu satsar jag verkligen på att göra sådant som är lite utanför bekvämlighetszonen."

Uttagna celler fungerar likadant som i kroppen

De personer som undersöks får till en början lämna ett litet vävnadsprov. Under lokalbedövning sticks en nål in nära naveln och ett par gram fettväv tas ut. Forskarna rengör fettväven och löser upp den med ett enzym så att fettcellerna skiljs från varandra. Därefter kan de stimuleras med olika ämnen, till exempel stresshormoner som stimulerar fettnedbrytningen eller insulin som ökar lagringen av fett.

– Vi vet att cellernas reaktion på ämnena reflekterar väldigt väl hur de fungerar på plats i kroppen, och att deras förmåga att omsätta fett är jätteviktig. Vi studerar också proteiner och nedbrytningsprodukter i cellerna, och undersöker forskningspersonerna väldigt noga. Hur mycket fettväv har de, var sitter den, hur insulinkänsliga är de? Målet är att se hur fettcellens egenskaper kan kopplas till hälsan.

Mikael Rydén har bland annat sett tecken på att cellernas ämnesomsättning störs vid fetma så att de börjar producera inflammatoriska ämnen. Det kan trigga kroppens immunförsvar, vilket möjligen bidrar till sjukdom. Han har också börjat skilja ut olika typer av fettceller som kanske har olika roller. Men framför allt studerar han nedbrytningen av fett i cellerna, lipolysen, som är störd vid många överviktssjukdomar.

Mått ska visa vem som behöver tidig hjälp

Hittills har Mikael Rydén bland annat kunnat visa att minskad förmåga till lipolys hänger samman med större viktökning på lång sikt. Men lipolys är krångligt att mäta, därför gör han också forskningsstudier som ska koppla lipolysen till metoder som fungerar i den vanliga sjukvården.

– Med en kombination av några enkla mått som insulinproduktion och midje-höft-kvot så kan man ganska lätt beräkna om någon har hög eller låg lipolys. Det kan bli ett sätt att identifiera personer som man bör satsa på extra hårt för att förebygga problem.

Det har länge funnits förhoppningar om att hitta genetiska förklaringar till fetma och följdsjukdomar som diabetes. Mikael Rydén tror inte längre att det är den rätta vägen att gå.

– Vilken specifik gensekvens vi har förklarar bara ett par procent av den ökade risken för sjukdom hos en överviktig person. Jag tror att omsättningen av fett, och kombinationen av gener som faktiskt är aktiva i fettväven, är mycket viktigare faktorer för att bedöma vem som kommer att få komplikationer.

Nyfikenhet och fingertoppskänsla

Som barn var Mikael Rydén lite av en nörd, en samlare som hade flera hundra stearinljus under sin säng, sedan skiftade intresset till småbilar och så till stereoapparater. Han har alltid varit nyfiken på hur saker fungerar i detalj.
Det första forskningsarbetet var en avhandling i neurobiologi, med fokus på en liten grupp ämnen i nervsystemet som han studerade i laboratoriet. Det var roligt, men han kände efter det, att han ville forska närmare patienterna. En kollega frågade om han inte ville ägna sig åt fettväv. Först sa han nej, han trodde inte att han skulle trivas med endokrinologi – det medicinska område som handlar om hormoner och bland annat diabetes. Men han hade fel.

– Det är så roligt, ett jätteintellektuellt ämne där man verkligen får tänka och diskutera. Det handlar fortfarande mycket om fingertoppskänsla eftersom vi inte har så mycket bevisade behandlingar ännu. Jag blev snabbt fast. I början kunde jag dessutom bidra med en labb-erfarenhet som inte så många kollegor hade, det kändes som att jag gjorde nytta.

I dag forskar han 70 procent av sin tid, i övrigt arbetar han på kliniken. Han har vanlig mottagning och går rond precis som sina läkarkollegor.

– Det dagliga arbetet är viktigt för att jag ska hålla mig à jour med behandlingarna. Det ger mig självförtroende. Arbetet som läkare gör mig bättre på att förstå vilka frågor jag ska ställa som forskare, och forskningen hjälper mig som läkare att förstå sjukdomsmekanismerna.

Text Lisa Kirsebom
Bild Niklas Mejhert, Mikael Rdén, Christina V. Jones