En kvinna menstruerar mellan 400 och 500 gånger under sin fertila period av livet. Regelbundet växer slemhinnan i livmodern fram för att senare stötas ut. Kvar blir ett sår som läker ihop mycket snabbt, konstaterar Mia Phillipson.

– I mina ögon är detta en form av sårläkningsprocess som sker cirka 450 gånger i livmodern utan att ärrvävnad bildas vilket är mycket unikt. Ingen annan del av kroppen kan läka så regelbundet utan att efterlämna ärr, säger hon. 

Livmoderslemhinnan skiljer sig på flera olika sätt från andra delar av kroppen. Bland annat är en mycket stor del av slemhinnans celler inte slemhinneceller utan immunceller. Troligen är de där för att ge ett starkare skydd mot infektion, och för att hjälpa till att bygga upp slemhinnan på nytt mellan menstruationerna. Det är dock bara kvalificerade gissningar, menar hon.  

– Egentligen vet vi inte vilken specifik funktion de har eller exakt vilken sorts immunceller som det handlar om. Min hypotes är att dessa är speciellt programmerade immunceller med förmågan att läka utan ärrbildning. 

Immunceller ändrar beteende

Mia Phillipsons tidigare forskning har visat hur immunsystemets celler kan förändra sitt beteende vid olika former av skada. Till exempel makrofagerna vars huvuduppgift är att ta hand om angripare och städa bort skadade celler. När de befinner sig i närheten av skadad vävnad slår de i stället på helt andra gener som ger dem förmågan att bidra till uppbyggnaden av nya blodkärl.

Även kroppens vanligaste immuncell, neutrofilen, kan förändra sin förmåga på liknande sätt för att bidra till läkningen av en skada. Upptäckterna har bidragit till att flera av immuncellerna nu delas upp i olika undergrupper utifrån deras olika funktioner. 

– Vi har hittat undergrupper av läkande neutrofiler och makrofager i livmoderns slemhinna. Så vi tror att endometriet, slemhinnan som täcker livmoderns inre väggar, utvecklat den ultimata sårläkningsprocessen i kroppen. Men ännu återstår mycket arbete för att vi verkligen ska kunna veta, säger hon.  

En anledning till att vi vet så lite om livmoderslemhinnans utveckling är att så få däggdjur faktiskt menstruerar. Människan tillhör en grupp primater som får mens, sen finns det ett fåtal arter av fladdermöss som också menstruerar.

Men det förekommer inte naturligt hos några av de vanliga djurmodeller som forskningen använder sig av.

Nyckeln för forskarna kan dock finnas hos en sällsynt gnagare från Nordafrika: taggmusen. Förutom att den menstruerar så har den regenerativa egenskaper. Bland annat kan den släppa sin hud om den fastnar i tänderna hos ett rovdjur.

– Taggmusen har en extremt god förmåga att läka sår. Bara några dagar efter att den släppt sin hud så återskapas den igen. Men samtidigt är det bara en handfull forskare i världen som har använt sig av den i sitt arbete. 

Steget till människa

Mia Phillipsons forskargrupp blir först i landet med att använda taggmusen som djurmodell. Tack vare ett samarbete med en portugisisk forskargrupp tas steget att etablera modellen vid Uppsala universitet. Nästa steg är att bekräfta observationerna som görs hos taggmusen hos människa. Därför finns också ett nära samarbete med regionens sjukvård. 

I många fall är själva ärrbildning anledningen till att människor avlider efter olika sjukdomar. Därför vore det fantastiskt om vi kunde lära oss att undvika den.

Steget över till människa kan bidra till en bättre förståelse av bland annat sjukdomen endometrios. Där sprider sig celler från livmoderslemhinnan till andra platser i kroppen, bland annat bukhinnan och äggstockarna. I dag vet ingen varför detta sker och det saknas därför behandling.

– Vi hoppas också kunna skapa en bättre förståelse av varför vissa kvinnor får alldeles för kraftiga menstruationer. Förklaringen kan vara att de har en försämrad läkeprocess i slemhinnan men vi vet ännu inte om det stämmer. 

Från grundforskning till klinik

I de flesta fall är steget från grundforskning till klinisk nytta mycket långt. Men Mia Phillipson har lyckats att ta det tidigare. Hennes forskning kring aktivering av immunsystemet har vidareutvecklats till en möjlig behandling för snabbare sårläkning. Inom ramen för företaget Ilya Pharma utvecklas en genmodifierad bakterie som kan producera ett signalämne som ökar immunsystemets respons. 

– Det är mycket tack vare stödet från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse som vi har kunna gå hela vägen från grundforskning till tillämpning. Stiftelsens långsiktiga anslag ger tiden som krävs samtidigt som det är möjligt att patentera upptäckterna under vägen fram.

I dag pågår flera kliniska studier av företagets produkter, bland annat med målet att undersöka hur väl de fungerar för att öka sårläkningen vid diabetes.

Förmågan att kunna styra kroppens immunceller faller in under området immunterapi. Där är det mest kända exemplet olika cancerbehandlingar där kroppens immunsystem används för att bekämpa cancertumörer. 

– Men det finns flera funktioner hos immuncellerna som vi borde utnyttja. Bland annat inom sårläkning men då behöver vi förstå hur vi stimulerar just den funktionen. 

Text Magnus Trogen Pahlén
Foto Magnus Bergström