Han undersöker varför sjukdomar gör oss nedstämda

När vi är sjuka mår vi dåligt – inte så överraskande, men mer komplicerat än man kan tro. Många sjukdomar leder till obehagskänslor, nedstämdhet och i värsta fall depression. En del av förklaringen är molekylära processer i nervsystemet, som utforskas av Wallenberg Academy Fellow David Engblom.

David Engblom

Professor i neurobiologi

Wallenberg Academy Fellow 2012

Lärosäte:
Linköpings universitet

Forskningsområde:
Molekylära mekanismer och nervcellskretsar som leder till obehagskänslor vid inflammatorisk sjukdom och depression

– Obehagskänslorna när vi har till exempel influensa eller covid-19 beror förstås till viss del på symtomen, som smärta eller andnöd. Men det finns också en mer generell sjukdomskänsla som kan uppstå vid alla möjliga inflammatoriska sjukdomar. Immunförsvarets aktivitet påverkar nervcellskretsar i hjärnan, berättar David Engblom vid Linköpings universitet.

Hans forskning har visat att inflammatoriska ämnen i blodet kan påverka hjärnans belöningssystem och även vad man skulle kunna kalla ”bestraffningssystemet”. Båda består av grupper av nervceller som får oss att känna antingen positiva känslor som glädje och trygghet, eller negativa som hopplöshet eller hot.

I studier på möss har David Engblom och hans kollegor sett att en inflammation i kroppen ger utsöndring av inflammatoriska ämnen även i hjärnan, vilket i sin tur hämmar celler som tillverkar ämnet dopamin. Dopamin är en av nervsystemets viktigaste signalsubstanser. Bland annat påverkar ämnet vakenhet, glädje och motivation.

– Dopamin är centralt för välmående och belöningskänslor. Om man tystar cellerna som tillverkar det så mår man sämre, säger David Engblom.

Nervsystemets immunceller ger obehag

En annan viktig upptäckt gäller mikroglia, ett slags stödjeceller i hjärnan och ryggmärgen som också spelar en viktig roll i nervsystemets immunförsvar. Det är känt att mikroglia är aktiverade vid Parkinsons sjukdom, stroke och Alzheimers sjukdom, då de producerar mer inflammatoriska ämnen. David Engblom ville undersöka om en sådan aktivering av mikroglia ger obehagskänslor och sämre mående. Han använde möss som modifierats genetiskt så att mikroglia kan aktiveras eller hämmas. När cellerna aktiverades började djuren undvika den miljö där aktiveringen skett, och blev mindre intresserade av sådant som de annars tycker om. Det tolkas som att mössen kände obehag. I ett annat försök hämmades mikrogliacellerna istället. När de mössen exponerades för inflammatoriska ämnen visade de inga tecken på obehag.

– Mikroglia tycks alltså vara den centrala länken mellan en inflammation i kroppen och ett sämre mående. Det kan vara en delförklaring till att exempelvis Parkinsons sjukdom och Alzheimers sjukdom ökar risken för depression, säger David Engblom.

Möss som tyckte om illamående

Än så länge har han inte gjort några studier på människor, men han tycker att det skulle vara intressant.

– Det skulle behöva vara i samarbete med andra forskare i så fall. Den sortens undersökningar är inte vårt huvudfokus. Det vi gör är att vända på stenar och hitta intressanta mekanismer – sedan får andra ta det vidare och se om det går att använda kliniskt.

Ibland är de mekanismerna ganska förvånande. Till exempel när David Engbloms forskargrupp ville undersöka en viss nervcellsreceptors betydelse vid inflammation. Då de framkallade inflammation hos möss som saknade receptorn så reagerade djuren helt bakvänt.

–  Smärta brydde de sig inte om alls, och de betedde sig som att de tyckte om illamående och inflammation. Det var verkligen ett resultat som vi inte ens hade haft med på kartan. Vi förstår inte mekanismerna i detalj än, men vi vet att hjärnan har ett system för att liksom flagga saker som bra eller dåliga. När vi tog bort receptorn försvann möjligheten att flagga tillståndet som dåligt. Kanske betydde det att det istället flaggades som ”viktigt”, och att det i sin tur tolkades som positivt.

Hoppas att resultaten leder till nya behandlingar

Det David Engblom gör är grundforskning, men han hoppas att resultaten ska leda till behandlingar som minskar de psykiska symtomen vid inflammatoriska sjukdomar.

– Även om man inte tar bort hela sjukdomen så skulle det ta bort delar av problemet om man slapp det dåliga måendet. Allra tydligast är det väl vid depressionssjukdom, som vi i dag vet är till viss del kopplad till inflammatoriska processer i kroppen.

I framtiden skulle han gärna studera hur känslorna påverkas av den låggradiga kronisk inflammation som man ser vid många tillstånd, till exempel övervikt och hjärt-kärlsjukdomar. Kanske är samma mekanismer aktiva där som vid akut sjukdom.

”För min forskning har anslaget som Wallenberg Academy Fellow gjort en närmast svart-vit skillnad. Det hade inte blivit mycket utan det. Nu blev det möjligt att forma en lite större grupp, och det behövs om man ska göra utmanande saker.”

Att David Engblom över huvud taget kom att ägna sig åt forskning var mest en slump. Han utbildade sig till läkare och började med forskning som ett sommarjobb. Inte ens när han blev doktorand planerade han att forska som yrke, men så blev det.

– Det där med att faktiskt inte veta hur någonting är, som kan vara viktigt, och så försöka förstå det… det är en väldigt trevlig utmaning. Dessutom har man en häftig mix som universitetsanställd, av forskning och undervisning och administration. Det är roligt. Den svåraste delen tycker jag är ansvaret för de unga forskarna i gruppen. Inte minst de som kommer från länder med liten budget för forskning, som sedan ska tillbaka och slåss om ett fåtal jobb. Då blir det plötsligt ganska viktigt att det ligger något intressant under de stenar som vi just då vänder på, och det gör det förstås inte alltid. Som gruppledare skulle jag önska att jag kunde garantera att de får intressanta resultat. Men så fungerar ju inte forskningen.

Text Lisa Kirsebom
Bild Joanna Zajdel, Per Groth, Silvia Castany, Thor Balkehed