2019 blev historikern Per Anders Rudling Wallenberg Academy Fellow. Projektet handlade om ukrainsk nationalism utanför landets gränser, bland annat i Kanada där ukrainskättlingar hyllade ”frihetskämpar” från andra världskriget utan att nämna deras övergrepp mot judar och grannfolk.

Tre år senare invaderade Ryssland Ukraina, och rysk propaganda kallade Ukrainas regering nazistisk.

– Plötsligt var det storkrig i Europa med just de här obearbetade frågorna som argument. Att forskare gräver i detta har en viktig demokratisk funktion, men det blev väldigt svårt när Ukraina var så utsatt. Så i förlängningen av forskningsprojektet kastar vi nu lasson bredare, säger Per Anders Rudling.

I den forskningsmiljö han bygger vid Lunds universitet studeras nationalism och ideologiskt historiebruk i östra Europa. Det är inte ovanligt att unga stater lyfter fram gamla hjältar utan att ha gjort upp med delaktighet i de övergrepp som framför allt förknippas med nazisterna. Ett exempel var när Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj våren 2026 namngav en militär enhet efter UPA, Ukrainska upprorsarmén, en gerillagrupp som under andra världskriget stred för ett självständigt Ukraina. Mindre omtalat i Ukraina är att UPA tillsammans med tyska soldater deltog i etnisk rensning av polacker och begick massakrer på civila. Zelenskyjs namngivning och hans vägran att backa ledde till en diplomatisk kris mellan Ukraina och Polen.

– Det här är svåra frågor som fortfarande behöver hanteras av flera unga stater i Östeuropa. Det är praktiskt och politiskt viktigt och jag hoppas att vår forskargrupp i Lund kan bidra med en plattform för diskussionen. Det kan ofta vara lättare för oss i Sverige tack vare en lite större distans, än för till exempel tyska historiker, eller kritiska forskare i de aktuella staterna.

Man kan inte ha monopol på historien

Per Anders Rudling studerar också nyare trender i minneskulturen där historia möter politik. Han betonar rollen av de så kallade minnesinstitut som grundats i bland annat Ukraina, Polen och Litauen, med syfte att lyfta fram ländernas historia – ofta på ett selektivt vis. Flera länder har stiftat eller planerar för minneslagar som slår fast att en händelse eller period ska beskrivas på ett visst sätt.

– Man talar om att ett land har ”rätt till sin historia”. Men historien fungerar inte så att en stat eller grupp kan skaffa sig monopol på det ”korrekta” sättet att beskriva den, säger Per Anders Rudling.

Det finns även lagar om att vissa historiska händelser inte får förnekas, exempelvis Förintelsen. Drivkrafterna bakom det måste förstås inte vara nationalism, i flera västeuropeiska stater har lagarna tvärtom motiverats av oro för just radikal nationalism. Men det blir problematiskt när lagarna även handlar om folkmord där historiker inte är ense med politikerna om definitionen. Sådana exempel finns.

Historielagar sätter allt snävare ramar för vad som kan sägas. Det är en problematik som finns i stora delar av Europa.

– Den lagstiftning som Sverige genomförde 2024 efter tryck från EU kriminaliserar även förnekelse av andra folkmord, lite oklart vilka. Politiker beslutar vad som har hänt istället för att låta forskare bedöma det – parallellt med auktoritära strömningar ser vi alltså en mer politiserad historia. Det försöker vi belysa i vår forskning.

Per Anders Rudlings grupp studerar historiska källor men också sociala medier och andra kanaler för att analysera hur historien beskrivs och hur politiska aktörer använder den för att driva ideologiska projekt. Språkbredd är centralt.

– Stora delar av Förintelseforskningen i Tyskland och även USA utförs av personer som kan tyska men inte polska, litauiska eller jiddisch. Resultatet blir en tyskcentrerad historia där lokala aktörers motiv, roll och ansvar faller bort. Forskarna i vår grupp kan litauiska, ukrainska, ungerska, rumänska, ryska, vitryska, polska, jiddisch, hebreiska och tyska. 

Tänkte att det skulle gå att hålla distans

Per Anders Rudlings intresse för Ryssland och Östeuropa väcktes redan under gymnasietiden då han läste ryska. Han fortsatte med slaviska språk, Östeuropastudier och statskunskap, innan han disputerade i Kanada. Dessutom har han forskat och undervisat i Tyskland, Norge, Österrike och Singapore, och vid Södertörns högskola. 

– När jag tog min magisterexamen i Uppsala 1998 var man i det närmaste oanställningsbar som slavist i Sverige. Efter 2001 var det arabiska som gällde, eller dari eller farsi. Men efter 2014 behövdes slavisterna igen. Jag tror aldrig vi haft så stor medieexponering någon gång vid historiska institutionen i Lund som vi har nu.

Mängden frågor från såväl media som politiker, i kombination med behovet av hjälp och stöd till ukrainska forskare som flytt till Sverige, har gjort arbetssituationen pressad. 

– Historia är ju mitt område, jag vill gärna ha minst en generation eller ett språk mellan mig själv och det jag studerar. Men när jag tänkte att jag skulle kunna hålla distansen genom att studera en tid före min egen födelse och ett land jag inte är medborgare i... Tji fick jag. Nu är det krig och man blir på något vis insugen i det.

Text Lisa Kirsebom
Bild Kennet Ruona