Cancerformen neuroblastom drabbar nästan bara små barn. Den är ovanlig, med hög dödlighet, och behandlingen är svår och riskabel. Nu kartlägger forskare sjukdomens ursprung med hopp om att hitta vägar till skonsammare bot.
Projektanslag 2018
Understanding the origin and heterogeneity of childhood neuroblastoma
Huvudsökande:
Ruth Palmer, professor i molekylär cellbiologi
Medsökande:
Göteborgs universitet
Bengt Hallberg
Tommy Martinsson
Karolinska Institutet
Igor Adameyko
Johan Holmberg
Susanne Schlisio
Lärosäte:
Göteborgs universitet
Beviljat anslag:
36,7 miljoner kronor under fem år
Neuroblastom drabbar mellan 15 och 20 barn i Sverige varje år. De flesta är under två år, vissa föds med sjukdomen. Ibland upptäcks den i form av en knöl under huden. Barnet kan också få feber, diarré och svettningar på grund av hormoner som utsöndras från tumören.
Sjukdomen uppstår i nervsystemet och är mycket komplex. I de lindrigaste fallen läker den ut av sig själv, men omkring hälften av barnen har en betydligt mer aggressiv form som kräver intensiv cellgiftsbehandling. Det är plågsamt för patienten och familjen, och en svår utmaning för den behandlande läkaren.
– Tung cellgiftsbehandling kan i värsta fall göra patienten en otjänst. Immunsystemet blir väldigt nedsatt och det är vanligt med allvarliga biverkningar. Hjärnans utveckling kan störas och risken ökar för ytterligare cancer, säger Ruth Palmer, professor i molekylär cellbiologi vid Göteborgs universitet.
Hon leder ett projekt med stöd av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse som samlar sex forskargrupper vid Göteborgs universitet och Karolinska Institutet. Tillsammans ska de gå på djupet med hur neuroblastom utvecklas och undersöka om andra behandlingar kan fungera bättre än cellgifterna.
Bland barnen med den aggressiva sjukdomsformen förbättras nästan alla av behandlingen, men närmare hälften får återfall. Enligt Ruth Palmer kan det bero på att själva medicineringen förändrar cellers genetik så att de utvecklas till nya cancerceller.
Medicin mot lungcancer kan ge bättre effekt
Ett intressant alternativ är så kallade ALK-hämmare, som används i behandlingen av en del lungcancerformer. Läkemedlen blockerar aktiviteten hos molekylen ALK, som Ruth Palmer och hennes kollegor har forskat på sedan 1996. Samma molekyl är aktiv vid neuroblastom, det har forskarna sett i studier av gener och cancerceller. Det finns också ett fåtal fall där läkare har behandlat barn med neuroblastom med ALK-hämmare. Resultaten tyder på att det kan ha god effekt med mycket små biverkningar.
– Vi misstänker att det skulle kunna vara mer effektivt att börja med den här behandlingen, istället för de starka cellgifterna. Men det krävs mer bevis för att vi ska kunna gå från teori till praktik, säger Ruth Palmer.
Forskarna i projektet bidrar med olika expertis och kombinerar en mängd metoder: studier i möss, bananflugor och zebrafiskar, analyser av patientprover, proteinkartläggningar och så kallad singelcellsekvensering. Det innebär att alla gener i en enskild cell kartläggs. Flera av forskningsledarna för de olika projektdelarna är mitt i karriären, något som Ruth Palmer påpekar är lite ovanligt.
– Vi är inte precis unga, men vi vet att vi har minst tjugo år kvar som forskare. Jag tror att det ger ett särskilt driv. Vi är mycket hoppfulla om att vi kommer att kunna åstadkomma viktiga saker på det här fältet.
Tydliga bevis krävs för att riskera annan behandling
I dag är det inte klart hur eller när nervcellerna, neuroblasterna, börjar bete sig som cancerceller. Genom att studera aktiviteten hos gener och molekyler i olika stadier av nervcellens utveckling, både när den är frisk och när den blir sjuk, vill forskarna förstå precis vad som pågår i tumören. Målet är att skapa en så solid bas av experimentella bevis så att det går att dra konkreta slutsatser om vilka nya behandlingsmetoder som bör fungera vid neuroblastom. Mer kunskap kan också öppna dörren mot utvecklingen av helt nya läkemedel.
Men det finns stora utmaningar. För det första finns en risk för att djurmodellerna inte är tillräckligt lika människor, och att resultaten därför inte säger så mycket om behandlingen av barn. För det andra komplicerar det saken att patienterna är så få. Det är bra förstås, konstaterar Ruth Palmer, men utmanande ur ett forskningsperspektiv. Forskare från olika länder måste samarbeta för att få nog med material för analyser och tester. Prover från en enda patient kan ge viktig information – vad skiljer en patient som svarar på medicinering från en som inte gör det? Hur kan en del tumörer bara krympa ihop av sig själva, fastän de är lika stora som de mer aggressiva?
Genom noggranna analyser av likheter och skillnader mellan patienter kan mönster uppstå som säger något om sjukdomens karaktär.
– En läkare tar en stor risk genom att ge en svårt sjuk patient en experimentell behandling. Med tiden ökar mängden kliniska data från användningen av ALK, men man är alltid extra försiktig när man provar nya läkemedel på barn. Därför måste vi klara av att ge tydliga bevis på att alternativen kan ge bättre resultat. Inom en snar framtid hoppas jag att vi har lyckats så bra med det så att läkare i första hand överväger alternativ till cellgifterna. I slutänden vill läkarna ha effektiva behandlingar med mindre risk för återfall och biverkningar, och det skulle göra stor skillnad för patienterna.
Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström
