Emanuela Santini möter vid receptionen och går ett steg före för att öppna tre olika spärrade grindar eller dörrar innan vi når hennes rum på institutionen för neurovetenskap i Biomedicum, Karolinska Institutet, KI, Solna. Ett öppet innetorg med flera våningar upp till tak och generösa glasväggar ger byggnaden ett uttryck av öppenhet.

Emanuela Santini är också lyrisk över att arkitekturens transparens möjliggör möten över institutionsgränser.
– Det kan vara svårt för forskare att samverka, men här finns inga väggar. Det är spännande att vara tillsammans med människor utan fysiska hinder. Vi talar ett språk som inte känner några gränser, säger hon.

Upprepar samma rörelser

Utnämningen till Wallenberg Academy Fellow fick Emanuela Santini att lämna USA för att bygga upp en forskargrupp vid KI. Sedan sommaren 2018 försöker hon och hennes medarbetare förstå vad som orsakar repetitiva beteenden hos barn med diagnoser inom autismspektret.

Autism är en medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning, som uppträder före tre års ålder. Till sjukdomsbilden hör en nedsatt förmåga att kommunicera med omvärlden och en minskad benägenhet att leka med andra barn.

En del av dem upprepar om och om igen samma ljud eller rörelse. De kanske ofta går högt på tå eller skadar sig själva genom att banka huvudet i väggen.

Få studier har undersökt hur störningen uppstår och hur den ska behandlas.

Emanuela Santinis grupp studerar molekylära orsaker till förändringar i kontakterna mellan nervceller i den del av hjärnan, som kontrollerar viljestyrda rörelser.

– Vi tror att beteendet beror på en okontrollerbar produktion av proteiner som reglerar elasticiteten i nervcellernas kontakter, förklarar Emanuela Santini.

Studier har visat att flera genetiska förändringar, bland andra eIF4E, kan leda till olika former av autismspektrumstörning. Forskargruppen undersöker nu hur möss beter sig om de har samma mutation.

– Funktionshindren kan återskapas i möss för att studera både deras beteenden och vad som händer i hjärnan.

Svårt att tänka nytt

Även möss med autism kan upprepa samma rörelser om och om igen. De sliter bort hår kring munnen eller gräver gropar på ett tvångsmässigt sätt.

De saknar också förmågan att fatta nya beslut. Om de transgena mössen har lärt sig att hitta en flyktväg mellan två burar och vägen stängs av kan de inte räkna ut en alternativ lösning.

– Människor med autism har också svårt att ändra mönster. Om de är vana att parkera bilen på en särskild plats och den är upptagen kan de bli handlingsförlamade och klarar inte av att söka efter en annan parkeringsplats.

De transgena mössen är inte heller särskilt sociala. Om de får välja mellan en bur med en leksak eller en bur med en annan mus brukar de föredra föremålet framför sällskapet.

– Om vi kan förena resultaten i genetiska studier med djurförsök kanske vi hittar ett mönster som hjälper oss att ställa diagnos och utveckla läkemedel. Vi försöker just nu begränsa den region i hjärnan det gäller och söker det protein som kodar för vissa beteenden.

”Jag kände att jag ville flytta för att bli mer oberoende både som individ och som forskare. Jag behövde utveckla både en personlig och intellektuell styrka.”

Motorik också i avhandlingen

Emanuela Santini är född och uppvuxen i Rom, där hon läste en grundutbildning i biologi. Under arbetet med en master i neurobiologi gjorde hon ett studiebesök hos en professor med eget laboratorium på KI.
Hon kände direkt att hon trivdes med arbetsklimatet och tackade ja till en doktorandtjänst.

– Jag blev också förälskad i Stockholm. Ljuset, de dynamiska skyarna, molnen som rör sig så snabbt och solnedgången som går så sakta. Det kan ta två timmar innan solen går ned. Och snön! Kvällarna är mörka men alla tänder ljus i fönstren när de är hemma. Jag hade aldrig varit med om så stora skillnader i årstiderna.

Avhandlingsarbetet handlade om de molekylära mekanismerna i hjärnans signalsystem hos patienter med Parkinson, som i likhet med barn med autism kan drabbas av ofrivilliga rörelsemönster. Mycket av det hon lärde sig då har hon nytta av i dagens forskning.
Under åren på KI träffade hon sin man, som också följde med till USA, där hon blev postdoktor vid Center for Neuroscience vid New York University.

– Jag fick en exceptionellt duktig handledare som gav mig ett stort oberoende och lät mig växa som forskare. Balansen mellan handledning och frihet passade mig.

Ett forskningsstipendium från the National Institutes of Health gjorde det möjligt att bygga upp ett eget laboratorium på Columbia University, där hon stannade i två år.

– Vi trivdes bra i USA men hade fått två barn och började fundera på att återvända till Europa. Jag kände att jag hade en intellektuell skuld till Sverige. Det var här jag började forska, det hade jag aldrig fått i Italien.

Söker kontakt med kliniker

Nu sitter hon i sitt arbetsrum, rygg mot rygg med sin man, som också leder en forskargrupp på KI, och förbereder en presentation på enheten för pediatrik på KI.

– Jag hoppas att jag ska hitta en kliniker som vill samarbeta med mig. Jag tycker att forskare ska prata mer med varandra, försöka få andra intresserade av det man håller på med själv. Här är rätt tid och plats att göra det.

Text Carin Mannberg-Zackari
Foto Magnus Bergström