– Det är djupt otillfredsställande att så många lider av kronisk smärta. De här fibrerna upptäckte vi mest av en slump och jag hoppas att de kan öka vår förståelse för hur man behandlar smärta, säger Håkan Olausson.

I kroppen finns flera typer av nervfibrer som förmedlar temperatur, beröring, tryck och smärta. Även om Håkan Olausson har arbetat mycket med smärtpatienter så har hans forskning huvudsakligen handlat om beröring. Upptäckten inom smärtområdet gjordes när han och några kollegor testade en mätteknik som de hade vidareutvecklat. Vid mikroneurografi sätts en tunn nål in i en enskild nervfiber för att mäta de signaler som passerar. Tekniken har funnits sedan slutet av 1960-talet men inte fått stor spridning eftersom det varit svårt att placera nålen rätt, en process som ibland tagit timmar. När Håkan Olaussons forskargrupp började använda ultraljud för att ”se” nålen i kroppen, kunde placeringen göras på tio minuter.

– När det blev så mycket enklare kunde vi göra fler experiment på kortare tid. Just den här gången ville vi undersöka en särskild typ av nervfibrer med receptorer i huden.

Resultatet blev överraskande. Receptorn visade sig behöva stark stimulans för att aktiveras men kunde också förmedla olika grader av stimulans. Båda de egenskaperna kännetecknar smärtreceptorer. Det märkliga var att signalerna var blixtsnabba, något som inte ansågs vara möjligt hos människor. Ultrasnabba smärtsystem hade hittats i andra däggdjur, bland annat apor och möss, men inte hos oss. All vetenskaplig litteratur om nervsystemet lärde ut att människans smärtimpulser går genom långsamma nervfibrer.

”Som Wallenberg Clinical Scholar kan jag anställa personer som gör klinisk forskning på heltid. Det är en fantastisk expansion som stärker arbetet enormt.”

Okänd effekt på smärtupplevelsen

Nu återstår att ta reda på vad de snabba smärtsignalerna har för funktion. Håkan Olaussons hypotes är att de är viktiga för att vi snabbt ska kunna dra oss bort från det som skadar oss. En av hans doktorander har utvecklat en metod för att mäta de snabba nervsignalerna i samband med en smärtsam stimulering på fotryggen.

– Vi är på god väg att kunna visa att systemet är viktigt för den motoriska kontrollen och de här snabba undandragningarna. Men hur påverkar det vår smärtupplevelse?

Det vill Håkan Olausson undersöka med hjälp av magnetkamera. Kameran visar var i hjärnan blodflödet ökar när de snabba fibrerna aktiveras. Problemet är att det inte går att aktivera enbart dem utan att aktivera de långsamma. Lösningen blir att blockera signalerna genom ett tryck mot nerverna. Tidigare forskning visar att snabba nervfibrer alltid blockeras först. Det bör finnas ett senare tidsfönster då bara de långsamma smärtfibrerna är aktiva, och genom att jämföra tidiga och sena bilder kan man dra slutsatser om vilka områden i hjärnan som aktiveras av vilka fibrer.

I ett annat försök ska Håkan Olausson undersöka om fibrerna och deras receptorer blir mer aktiva vid en inflammation. I ett tredje ska han undersöka patienter som fått nervskador vid cellgiftsbehandling, ett mycket vanligt problem hos cancerpatienter.

– Det här är en typ av kronisk smärta. Vi vill se om det finns en koppling mellan den och det ultrasnabba nervsystemet. På sätt och vis hoppas vi på det. Det skulle förstås göra vår upptäckt av fibrerna ännu mer spännande, för då kunde man ha ett nytt mål för behandlingar av kronisk smärta. Men även om man som forskare är entusiastisk så får man inte hoppas så mycket att man bestämmer sig i förväg för vad man ska hitta. Då riskerar man att hamna fel.

Frustrerad när ingen hjälp finns

Redan på läkarlinjen blev Håkan Olausson nyfiken på forskning efter att ha hört en föreläsare berätta om sina studier av temperaturkänslor hos katter. Håkan fick ett jobb i föreläsarens grupp, men utvecklade kattallergi. Han fick övergå till att studera känsel hos människor.

– Hudkänsel som jag har arbetat med ligger rent neurofysiologiskt väldigt nära smärta, men jag har i praktiken befunnit mig i smärtans periferi hela tiden. Det var det oväntade fyndet som ledde mig hit.

Som läkare har han mött smärtpatienter så gott som dagligen och ofta varit frustrerad över att det funnits så lite hjälp att ge. Det är inte ovanligt att läkaren bara kan berätta att ”allt ser bra ut”, och det är inte mycket tröst för en patient som har ont.

I början av sitt yrkesliv kände Håkan Olausson att arbetet som läkare var en viktig stabilitet när forskarlivet var så osäkert. I dag tycker han att de två är viktiga komplement.

– Det finns väldigt duktiga kliniker och väldigt duktiga grundforskare, men det är svårt att hitta personer som har båda kompetenserna. Kanske hade jag blivit en bättre forskare eller en bättre kliniker om jag hållit mig till det ena eller det andra. Men jag tror det var värdefullt att göra så här.

Text Lisa Kirsebom
Bild Charlotte Perhammar,Thor Balkhed Linköpings universitet