Johanna Rickne är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Hon har ägnat en stor del av sitt forskarliv åt demokratifrågor, integration och jämställdhet.

Hennes nästa projekt handlar om sexuella trakasserier på arbetsmarknaden, dess orsaker, effekter och hur de kan förebyggas.

Att vara kvinna och satsa på karriären i ett manligt dominerat jobb bidrar till en ökad risk för sexuella trakasserier, enligt Johanna Rickne.

– Aktiviteter som förbättrar möjligheten till karriär ökar också risken att utsättas: på akademiska jobb kan det handla om att åka på konferenser, delta i sociala aktiviteter på arbetsplatsen eller ha möten och få input från andra.

Många företag och organisationer arbetar aktivt mot sexuella trakasserier. Men tyvärr är de åtgärder som använts inte så effektiva, enligt tidigare forskningslitteratur. Här ser Johanna Rickne nya möjligheter från ett nationalekonomiskt perspektiv:

– Inom nationalekonomin gör vi ofta fältexperiment och stora enkätexperiment. Det är metoder som vi just nu använder för att undersöka nya vägar till att förebygga sexuella trakasserier.

Unga soldaters attityder

Ett konkret exempel: Johanna Rickne och en forskarkollega genomförde nyligen en studie inom den norska militärens ”boot camp” för nya unga soldater. Information om andra soldaters attityder samt kvinnors – många gånger likvärdiga – kompetens inom yrket slumpades mellan mindre grupper som sedan gjorde utbildningen ihop under åtta veckor. Efter dessa åtta veckor återvände forskarna med en ny enkät och mätte hur arbetsmiljön sett ut i grupper som fått informationen eller inte.

– Det behövs nya sätt för att komma åt fördomar och diskriminering. Sexuella trakasserier kan fortsätta på grund av att många tror att andra personer är mer toleranta mot beteendet än de egentligen är – men också på basis av fördomar om kompetens eller andra egenskaper, säger Johanna Rickne.

Enligt henne är tystnadskulturen inom området stark. Rapporteringssystem där kvinnor kan klaga och göra anmälningar har visat sig fungera dåligt. Johanna Rickne leder ett projekt om tystnadskultur i samarbete med den norska trygghetsundersökningen som syftar till att mäta effekter på tystnadskultur av att berättelser om sexuella trakasserier vinklas till att antingen fokusera på offrets perspektiv eller offrets roll i att ”anklaga” förövaren. Undersökningen låter cirka 25 000 respondenter ta ställning till olika påståenden om en fiktiv händelse med slumpmässigt olika element.

”Hur kan jag bidra?”

Vad ser hon då som sin största drivkraft i arbetet? ”Att förbättra samhället, även om det låter lite klyschigt”, blir svaret.

– Hur kan vi förvalta samhällets resurser på ett vettigt sätt och göra det mindre orättvist? Den frågan försöker jag att alltid ha med mig och tänka: hur kan jag på min kant bidra?

Hon minns när hon i lågstadiet fick veta att FN stödjer projekt som skyddar regnskog i Latinamerika.

– Jag var ju bara ett barn, men jag minns att det kändes bra att få veta att det sker viktiga saker jag bryr mig om.

För att minska tystnadskulturen kring sexuella trakasserier behöver fokus ligga på offrens berättelser och inte på själva anklagelsen.

Att bli forskare var ingen självklarhet för Johanna Rickne. Det var hennes handledare på masternivån som föreslog att hon skulle söka till forskarutbildningen.

– Om inte det hade hänt, hade jag antagligen jobbat på någon annan myndighet än ett universitet i dag, säger Johanna Rickne.

Ett annat av hennes aktuella forskningsprojekt handlar om representationen av utrikesfödda i politiken. Gruppen blir mindre och mindre ju högre upp på karriärstegen de kommer. Utrikesfödda är en grupp som sällan tilldelas ett förtroendeuppdrag med stort inflytande.

Långa kvalifikationstider ett hinder

I Sverige är den politiska karriärstegen förankrad i lokalpolitiken och det innebär att det ofta tar många år av medlemskap och lägre positioner i lokalpolitiken för att nå högre positioner.

Det är ett system som är viktigt att värna, anser Johanna Rickne. Det ger stabilitet och innebär att politikerna ”tränas upp” på lägre positioner innan de avancerar högre upp i systemet.

Men det skapar samtidigt nackdelar för de utrikesfödda, särskilt för personer som kommit till Sverige relativt nyligen och i högre ålder. En kort tid i landet innebär färre år att klättra på den politiska karriärstegen.

– Inrikesfödda som påbörjar en politisk karriär efter en flytt inom landet behöver också gå med i ett parti och jobba sig upp på en ny plats. Det ger oss en jämförelsegrupp som vi kan använda för att backa ut ”normaltider” för att nå olika positioner på den politiska karriärstegen.

Metoden innebär att Johanna Rickne och hennes kollegor hoppas kunna se hur stor andel av de utrikesföddas långsammare politiska karriär som kan förklaras av kvalifikationstider till högre uppdrag.

Att få in fler utrikesfödda i politiken går inte över en natt. Om partierna vill göra något åt det krävs ökad medvetenhet och nya kreativa åtgärder, enligt Johanna Rickne.

– Snabbspår för utrikesfödda som kommit till Sverige relativt nyligen eller i hög ålder kan vara en väg att gå, men det innebär samtidigt utmaningar.

Text Ylva Carlsson
Foto Magnus Bergström