David Erlinge börjar intervjun på stående fot. Om en kvart ska en patient anlända i ambulans, med en misstänkt infarkt.

Utöver en heltidstjänst som forskare arbetar David Erlinge 30 procent på kliniken. Det här är en av hans klinikveckor, och när patienten förberetts av sköterskorna är det han som ska undersöka kranskärlen och öppna dem som eventuellt är igentäppta.

– Som kliniker går jag till jobbet och ser vad som flyger emot mig. Inom forskningen lägger jag upp en plan för flera år framåt. Det är så olika, och när jag gjort mycket av det ena längtar jag efter det andra, säger han.

Klinisk forskning innefattar patienter, preklinisk forskning bedrivs på djur, celler, i provrör och datorer. David Erlinge sysslar med bådadera, men framför allt med den kliniska. Nästan alla patienter som kommer till kliniken blir del av någon studie, om de vill. Även dagens patient blir tillfrågad redan på undersökningsbordet. Han säger genast ja.

– Nio av tio är väldigt positiva till att vara med. Det har visat sig att även de som är ganska medtagna minns efteråt att de blivit tillfrågade.

Stark utveckling – men mycket kan förbättras

För femtio år sedan dog nästan hälften av alla som kom till sjukhuset med en hjärtinfarkt. I dag överlever 95 procent, och många kan gå hem redan nästa dag. Ändå finns det en hel del kvar att förbättra.

Det första steget mot en hjärtinfarkt är åderförfettning, också kallat åderförkalkning. Fett lagras i kärlväggarna och bygger upp plack som gör kärlen trängre. Detta händer förmodligen hos alla människor, och allt mer ju äldre vi blir. Det måste inte bli farligt – men om placken går sönder kan det bildas en propp, antingen där placken brustit eller om delar av placken fastnar någon annanstans i blodomloppet.

Behandlingen av hjärtinfarkt brukar gå ut på att få bort proppen och öppna kärlet igen, och sedan försöka hindra att en ny infarkt uppstår i framtiden. Tyvärr blir inte patienten genast frisk för att proppen försvinner. I själva verket kan skadan på kort sikt förvärras. David Erlinge liknar det vid om en svältande människa plötsligt skulle äta ett helt julbord; omställningen blir för stor. När blodet strömmar fram till ”utsvultna” områden kan fler hjärtceller dö.

Men det verkar finnas ett sätt att minska skadorna: patienten kyls ner några timmar under behandlingen, till 33 grader istället för normala 37. Ett av David Erlinges forskningsprojekt handlar om det.

”Jag har nog aldrig förut haft något anslag för mer än tre år. Som Wallenberg Clinical Scholar får jag ett lugn och en möjlighet att planera mer långsiktigt. För mig betyder det att jag kan anställa mycket fler doktorander och statistiker, och satsa på studier som tar fem år att göra.”

Stent förvandlas till gas med tiden

Dagens patient blir dock inte nedkyld. Han får ett igentäppt kärl öppnat och en stent inplacerad, ett litet metallnät som håller kärlet öppet. Han får också blodförtunnande läkemedel. Vilka blodförtunnare som är bäst undersöks i ett annat av David Erlinges forskningsprojekt. I ett tredje studeras en ny typ av stent som är biologiskt nedbrytbar. Dagens metallstentar fungerar bra på många sätt, men de gör kärlen lite mindre flexibla. Det försämrar flödet, vilket ökar risken för att mer fett samlas i kärlet och bildar en ny propp.

De nedbrytbara stentar som testas i Lund är tillverkade av mjölksyra. Inom ett till två år har stenten löst upp sig och förvandlats till koldioxid och vatten, som mineralvatten. Hittills visar forskningen att de nya stentarna fungerar lika bra som de gamla, varken mer eller mindre – men det gäller de första två åren. David Erlinge tror att de kommer att visa sig minska infarktrisken för patienten på längre sikt, eftersom kärlet får tillbaka sin naturliga rörlighet.

Nya tester ska hitta riskpatienter

Nedbrytbara stentar skulle också kunna vara ett alternativ för personer som inte fått någon infarkt, men som löper stor risk. I ett av David Erlinges projekt skannas kranskärlen hos flera hundra patienter med en teknik kallad NIRS som använder ljus nära det infraröda spektrat. Den verkar kunna visa exakt vilka plack i kärlen som riskerar att brista snart. Om metoden visar sig pålitlig skulle den kunna användas på personer som har en hög risk i teorin; rökare, överviktiga och äldre, och tala om hur stor den faktiska risken är.

– Om resultaten blir riktigt bra betyder det att vi kan avgöra vem som bör opereras förebyggande.

Redan i dag går det att göra vissa mätningar för att beräkna en patients risk. Men de är inte tillräckligt pålitliga för att bli riktigt användbara. I framtiden hoppas David Erlinge kunna erbjuda ett helt batteri med bättre mätmetoder.

På kliniken är han långtifrån ensam om att bedriva forskning. De senaste femton åren har personalens forskningsintresse vuxit stadigt, bland annat genom att doktorander som David Erlinge undervisat har blivit specialister vid sjukhuset och fortsatt sin forskning där.

– Även om landstingen i Sverige alltid säger att de stöttar den kliniska forskningen, så finns den för det mesta inte på agendan i vardagen utan ses mer som ett intrång i sjukvården. Men inställningen till detta skiljer mycket mellan olika kliniker. Här hos oss fungerar det väldigt bra nu, säger David Erlinge.

Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström