Benskörhet, osteoporos, är ett vanligt problem bland äldre som leder till benbrott hos ungefär varannan svensk kvinna och var fjärde man. I dag ställs diagnos med hjälp av röntgenundersökningar som visar bentätheten. Den vanligaste behandlingen är mediciner som påverkar kroppens naturliga nedbrytning och uppbyggnad av ben.

Claes Ohlsson är professor vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och har studerat benskörhet i många år. Målet med hans forskning är att förbättra både diagnos och behandling genom att skilja ut riskfaktorer för olika typer av benbrott som kan behöva angripas på olika sätt.

Dagens läkemedel mot osteoporos har en del mycket ovanliga men allvarliga biverkningar, och det bidrar till att långtifrån alla med hög risk för benbrott behandlas.

– Osteoporos kommer bli allt vanligare med en åldrande befolkning och redan behöver många läggas in på sjukhus för frakturer. Fler människor skulle kunna ha nytta av dagens läkemedel, vi vet att det finns en underbehandling. Men vi behöver också nya effektivare och säkrare behandlingsmetoder, säger Claes Ohlsson.

Han berättar att svenskar har en av de högsta riskerna i världen för benskörhetsfrakturer. Orsaken till det är fortfarande okänd.

Gentester kan bidra till att ställa diagnos

Genom att göra genetiska analyser av ett stort antal personer som drabbats av benbrott på grund av benskörhet har Claes Ohlssons forskargrupp kunnat identifiera ett stort antal genvarianter som skiljer sig åt mellan olika typer av benbrott och förändringar i benet. Gener är kroppens ritningar för proteiner, och forskarna i Göteborg upptäckte bland annat att vissa bensköra hade mindre av ett protein kallat Wnt16 som ökar mängden kompakt ben. De fann också ett protein som hämmade Wnt16. Nu hoppas de att upptäckterna ska kunna användas för att ta fram nya läkemedel för att undvika benbrott på underarm och lårben.

– Vi har också jobbat med så kallade genetiska risk-score för att förutsäga någons risk för fraktur. Snart kan man förklara en så stor del av benmassa och andra viktiga faktorer med hjälp av genetik, så det blir möjligt att göra en genetisk screening av riskpatienter. Den skulle kunna visa vilka patienter som faktiskt behöver en bentäthetsmätning och behandling, säger Claes Ohlsson.

Numera fokuserar han dock i sin forskning mindre på gener och mer på två andra faktorer som han vet har betydelse för benskörhet: hormoner och andra kroppsegna ämnen, och tarmens bakterier.

I ett stort internationellt forskningssamarbete jobbar han med att mäta halten av femtusen olika proteiner, bland annat hormoner, i blodet och identifiera hur en riskprofil ser ut. Det skulle både kunna hjälpa vid diagnos och ge ledtrådar till möjliga nya mål för läkemedel.

Probiotika gav starkare ben

Bakterierna har han studerat i både möss och människor. Claes Ohlssons forskargrupp var först i världen med att visa att tarmbakterier påverkar benmassan. Det visade sig hänga samman med att bakterierna bland annat påverkar immunsystemet, som i sin tur påverkar kroppens naturliga omsättning av ben. Forskarna testade också om möss som blev bensköra på grund av östrogenbrist kunde få bättre skelett av att äta probiotika så att tarmfloran stärktes. Det kunde de.

”Anslaget som Wallenberg Clinical Scholar ger trygghet att satsa på något nytt, på högriskprojekt som kan ge mycket om de lyckas.”

– Vi gjorde sedan en patientstudie på kvinnor tidigt efter klimakteriet som fick samma probiotika som mössen. Efter ett år hade de tappat mindre benmassa i kotpelaren än kontrollgruppen kvinnor som inte fått probiotikan. Det här var mindre än fem år efter studien på mössen, vilket är ovanligt kort tid från upptäckt till resultat från en klinisk studie.

Nu försöker Claes Ohlsson och hans kollegor utveckla en ny generation probiotika som har en ännu större effekt på benmassan. För att det ska bli möjligt behöver de identifiera vilka bakterier i tarmen som är bra respektive dåliga för skelettet.

När Claes Ohlsson först utbildade sig till forskare arbetade han med bentillväxt, framför allt de broskområden i skelettet som gör det möjligt för till exempel rörbenen att bli mycket längre när man växer från barn till ung vuxen. Efter disputationen ville han byta inriktning men tyckte fortfarande att skelettet var spännande. Han gick vidare till osteoporos som var ett växande fält.

Som läkare är han specialist inom klinisk farmakologi och sitter med i olika bedömningskommittéer för att avgöra vilka läkemedel som ska användas.

– Mina olika uppgifter ger mig en förståelse för hela kedjan, från de grundläggande mekanismerna till behandlingen av patienten. Det är ju just det som är tanken med Wallenberg Clinical Scholars, att vi ska vara länken mellan grundforskningen och kliniken. På så vis får forskningen och sjukvården nytta av varandra.

Text Lisa Kirsebom
Bild Johan Wingborg