Dagar i Ny-Ålsesund
Så kom vi till slut fram, till Ny-Ålesund. Forskningsbyn som ligger på breddgrad 78,55, bara 123,1 mil från Nordpolen, sägs vara världens nordligaste samhälle. Resan med det 15-sitsiga planet var förstummande vacker men också lite skrämmande.
Efter två dagars väntan i mörkret i Longyearbyen på att det snöiga och milda vädret skulle bli bättre, så att risken för nedisning av det lilla planet skulle försvinna, så klarnade det till slut upp och så kom äntligen sms:et om att vi skulle återvända till flygplatsen.
Den 25 minuter långa flygresan skedde under den tid på dagen då mörkret lättar något, det är som mörkret för en stund tvekar om det ska ge vika, men ganska omedelbart bestämmer sig för att stå fast. För den här tiden på året går solen aldrig upp över Svalbard. Polarnatt råder. Men uppe i luften, ovan molnen syntes en strimma orange-gult ljus och under oss tornade snöklädda berg upp, isar bredde ut sig och isflak simmade i öppet vatten. Allt inbäddat i ett svagt mörkt, blått sken.
I Arktis går klimatförändringarna snabbare än på någon annan plats på jorden. För tio år sedan såg man inte öppet vatten i fjorden utanför Longyearbyen som man gör nu, då täckte isen allt. Men under de senaste decennierna har vattnet blivit två grader varmare. Glaciärer smälter och kalvar och det öppna vattnet breder ut sig allt mer och permafrosten börjar på sina ställen ge vika. Det är också en av anledningarna till att vi är här.
Studerar partiklar och moln
Claudia Mohr, är experimentell miljöforskare vid Stockholms universitet och Wallenberg Academy Fellow. Hon studerarar atmosfäriska aerosoler, små partiklar i luften som är naturliga men som också kan bero på mänskliga utsläpp. Aerosolpartiklarna behövs för att moln och regndroppar ska kunna bildas. Molnen har i sin tur stor betydelse för klimatet. De kan reflektera solljuset så att det inte når jorden eller stoppa värmen från jorden att nå ut i rymden. Claudia och hennes forskningsgrupp vill studera och förstå partiklarna i minsta detalj och hur de samverkar med molnen för att ge bättre underlag till hur de påverkar klimatet.
När vi landar i Ny-Ålesund dröjer sig fortfarande skymningsljuset kvar. Vi skyndar ur planet för att lämna plats till de som varit strandsatta i två dagar, till bussen som kör oss den korta sträckan in i byn. Byn består av omkring 70 byggnader och har en bofast befolkning på 35 personer. Omkring 180 personer kan som mest bo i den internationella byn som bara kan nås vi flyg eller båt. 11 institutioner från tio olika länder har fasta forskningsstationer på plats. Stockholms universitet inryms i det norska polarinstitutets station. I byn råder radiotystnad. Inga mobiltelefoner fungerar. Alla wifi- och bluetoothinställningar måste stängas ned på alla enheter. De olika forskningsinstrumenten som finns i och runt om byn är känsliga för störningar.
Claudia och hennes kollega Sophie Haslett har varit både otåliga och oroliga över att resan till Ny-Ålesund dröjt. De vet att det är något fel på mätinstrumenten, den data de får är inte korrekt. De vill så snart som möjligt åka upp med den lilla kabinbanan till Zeppelinobservatoriet som ligger på berget ovanför byn. Den 475 meter långa färden med kabinbanan tar 15 minuter. Väl inne i observatoriet konstaterar de snabbt att värmen i rummet är på tok för hög, något som kan ha påverkat instrumenten men det är fler saker som inte är som de ska. Även deras kollegor Paul Zieger och Gabriel Freitas som huserar i rummet intill och som ingår i samma projekt, har problem. Något orsakar kortslutningar som gör att proppar går i utrustningen som samlar vatten ur molnen.
Efter det att Claudia och Sophie under några timmar undersökt och kontrollerat instrumenten och genomfört olika justeringar, bland annat fixat ett stopp i en slang som hindrade luften att komma in, så är det dags att återvända ner till byn, middag väntar. I morgon fortsätter arbetet med att få alla instrument och mätningar att fungera som de ska.
