Dagar i Ny-Ålesund
För 65 miljoner år sedan var Arktis och Svalbard täckt av tropiska skogar. Under tidens gång har växtdelar från skogarna sakta sjunkit ner genom jordlagren och långsamt förvandlats till kol.
Kolet är också orsaken till att det lilla samhället Ny-Ålesund en gång bildades. Det känns lite som en paradox. Luften i Arktis är bland den renaste i världen samtidigt som förbränning av kol världen över är en av de största enskilt bidragande orsakerna till klimatförändringarna. I dag bryts det ingen kol i Ny-Ålesund. I Longyearbyen finns det bara en kolgruva kvar i drift, hela byn får sin värme och el från kol, resten exporteras. I Ny-Ålesund är det diselverk som står för energin. Förutom i Longyearbyen bryts det fortfarande kol i den ryska gruvorten på Svalbard, Barentsburg.
Tinande permafrost frigör kol
Men även det obrutna kolet, det som ligger kvar under isen i Arktis utgör en fara för klimatet. I takt med att permafrosten ger vika så kommer det lagrade kolet allt eftersom frigöras till atmosfären. En stor internationell studie visade nyligen att redan i dag avger områdena i Arktis mer kol till atmosfären än vad växtligheten tar upp. Den största orsaken är den stigande temperaturen. Framförallt är det tillgången på vatten som inte fryst, som ofta påträffas i tunna lager eller i mikroansamlingar runt jordpartiklar, som möjliggör utsläppen. Med stigande temperaturer kommer vattnet att öka, vilket resulterar i en förhöjd nerbrytningstakt och därmed större utsläpp av koldioxid och metan.
I dag låter jag Claudia och Sophie åka upp till Zeppelinobservatoriet själva och jobba ostört på att lösa problemen med utrustningen. I stället tar jag mig en liten promenad i byn. Man kan inte gå någon längre sträcka och man måste hålla sig på vägarna som är markerade med vägpinnar så länge man inte har ett gevär. Men den lilla byn rymmer trots det en hel del. På en timrad trävägg ser jag en gammal emaljskylt som det står Tidemanns Tobak på, det visar sig vara byns museum, förmodligen världens nordligaste, även om jag inte hittar någon skylt som säger det.
Museet inrymmer en väldigt fin utställning om hur livet i Ny-Ålesund utvecklats från gruv- till forskningsby. Anläggning av gruvan och orten påbörjades 1917 men redan 1926 upphörde driften på grund av ekonomiska problem. Under 1930-talet utnyttjades samhället istället som bas för fiske och så småningom för turism från kryssningsfartyg. Under andra världskriget evakuerades samhället och gruvan förstördes för att hindra tyskarna att bryta kol. År 1945 återupptogs kolbrytningen och pågick till november 1962 då en ödesdiger olycka inträffade som krävde 21 personers liv. Efter det stängdes gruvan för gott. Därefter började en utveckling mot att etablera Ny-Ålesund som en bas för internationell polarforskning.
De fyra dominerande forskningsområdena i Ny-Ålesund är atmosfärisk forskning, där mätningar av aerosoler och moln ingår, forskning om det arktiska landbaserade ekosystemet, för under sommarperioden är delar av Svalbard, tack vare golfströmmen, fria från snö och is. Dessutom studeras Kungsfjordens marina ekosystem. Det fjärde stora området är glaciärforskning.
Kungsfjorden omger Ny-Ålesund och isen ger allt mer ger vika för det öppna vattnet. Från matsalen i mässen kan man se ut över vattnet.
Jeff Welker som är professor i Arktisk ekologi och biogeokemi vid universitetet i Uleåborg, Finland, och University of Alaska, berättar att när han var i Ny-Ålesund för första gången för 30 år sedan så fanns det inget öppet vatten. Han var också bland de första att använda den dåvarande forskningsstationen på Zeppelinberget. Jeff och hans team studerar den Arktiska vattencykeln, hur vatten stiger upp från havet till luften, förångas bildar moln och regn som förångas eller kommer ner på marken igen, och vad som händer under den processen. De försöker också förstå tidigare klimatförändringar genom att analysera iskärnor som spänner över årtusenden. Enligt Jeff kan temperaturförändringar förklara ungefär hälften av de förändringar som skett, men sedan kan man avläsa mindre förändringar i iskärnorna som man fortfarande inte vet vad de beror på.
Till lunch kommer Claudia och Sophie ner från stationen med glada miner. De största problemen är nu lösta, allt fungerar som de ska och de kan mäta både luften och aerosolpartiklarna igen.
Raketuppskjutning av NASA och ASC
Efter maten kallar chefen för forskningsbyn till ett säkerhetsmöte. NASA och ASC, Andøya Space Center, ska skjuta upp varsin forskningsraket någon gång när vädret tillåter mellan den 25:e november och 12:e december. Under den perioden kommer vissa områden var förbjudna att vistas i. Raketuppskjutningen ingår i ett internationellt samarbete för att studera den övre delen av jordens atmosfär, jonosfären, med fokus på de solvindar som finns där. Svalbard har ett unikt läge för detta eftersom det är en av två platser på jorden där det finns hål i det magnetfält som omger jorden, där solpartiklarna kan komma i kontakt med jordens atmosfär. Forskningen kommer förutom att ge ökad kunskap om den grundläggande fysiken i jonosfären också ge en bättre förståelse av energifälten vid norrsken. Rent praktiskt kan kunskapen bland annat bidra till lägre livstid för satelliter, ökad säkerhet för astronauter samt hur man kan undvika störningar från rymden på radiovågor.
Läs mer om Claudia Mohrs forskning
Text och bild Carina Dahlberg