– Det är från patienterna jag får frågeställningar till min forskning, säger Eva Hellström Lindberg och öppnar dörren till ett behandlingsrum på kliniken för hematologi vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

– Det var så det började på 1980-talet. Vi hade patienter som var väldigt sjuka i en oförklarlig blodsjukdom, det väckte min nyfikenhet.

Eva Hellström Lindberg är överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och professor i hematologi vid Karolinska Institutet. Under hela sin forskarkarriär har hon – parallellt med sin roll som läkare – studerat blodcancersjukdomen myelodysplastiskt syndrom, MDS, som den oförklarliga sjukdomen kom att heta.

Tack vare hennes forskning vet vi nu mer om vad MDS beror på och hur sjukdomen kan behandlas. Men fortfarande finns viktiga frågor kvar. Dem tar hon sig an som Wallenberg Clinical Scholar.

Förutsäger återfall

Myelodysplastiskt syndrom är en grupp sjukdomar som drabbar ungefär 300 personer i Sverige varje år. Medelåldern vid diagnos är 75 år. Ett fåtal har en sjukdom som går att leva med länge, men medelöverlevnaden är under två år och ungefär en tredjedel av patienterna utvecklar en aggressiv typ av blodcancer med kort överlevnad.

MDS startar i de blodbildande stamcellerna i benmärgen och enda möjligheten till bot är att få nya stamceller från en frisk donator. Men trots stamcellstransplantation får ungefär var tredje patient återfall. Det vill Eva Hellström Lindberg ändra på.

MDS-patienter har ofta genetiska förändringar, mutationer, i de blodbildande stamcellernas DNA. En klinisk studie som Eva Hellström Lindberg initierade under sin första period som Wallenberg Clinical Scholar, visade att det går att ta fram personspecifika markörer som visar om patienten har kvar muterat DNA efter transplantation. Det kallas minimal kvarvarande sjukdom, MRD.

Nu har studiens andra del startat.

– MRD-markörerna kan förutsäga återfall i medeltal åttio dagar innan det syns med vanliga kliniska metoder. Det öppnar ett fönster där läkaren har möjlighet att sätta in behandling tidigare, och nu testar vi om det leder till färre återfall.

Markörerna mäts före och efter transplantation med tekniken digital droplet PCR.

Guldgruva i källaren

Eva Hellström Lindberg går med raska steg till forskningshuset NEO några få minuter från patienterna på sjukhuset. Här finns gruppens laboratorier, och i källaren en guldgruva.

I cylinderformade frysar som håller -196 grader Celsius, finns blod- och benmärgsprover insamlade från MDS-patienter sedan början av 1990-talet. Biobanken innehåller nu prover från nästan 1 500 patienter som kan användas i olika forskningsprojekt.

Med dagens kraftfulla tekniker för gensekvensering har forskargruppen omsekvenserat ett stort antal patientprover i samarbete med forskare vid Memorial Sloan Kettering i New York. Arbetet resulterade i en uppdaterad version av det system sjukvården använder för att räkna ut hur riskfylld patientens sjukdom är. Det nya systemet kombinerar för första gången kliniska faktorer – som järnvärde, andel omogna celler och blodplättar – med genetiska mutationer.

Bättre råd

Nu undersöker forskarna om det går att göra prognosen ännu bättre genom att även ta med patientens behov av blodtransfusioner. Blodbrist är ett av de vanligaste symtomen vid lågrisk-MDS och kan leda till kroniskt behov av transfusioner. Men vissa patienter behöver aldrig några transfusioner.

Genom att analysera data från nära 700 svenska patienter har en forskare i Eva Hellström Lindbergs grupp visat att patienter som inom åtta månader efter sin diagnos behöver transfusioner, har sämre prognos än de som inte behöver transfusioner under den perioden.

– Vi tror att transfusionsdata kan vara en nyckel när vi ska råda patienter med lågrisk-MDS till stamcellstransplantation eller inte. Det är en riskfylld behandling, och om man ska ta den risken eller inte beror på prognosen för ens sjukdom – där verkar transfusionsstatus tidigt under sjukdomen ge viktig information.

Skadar blodbildning

Forskargruppen studerar också en variant kallad MDS med ringsideroblaster, där de röda blodkropparna inte utvecklas som de ska utan bildar omogna celler med järn runt cellkärnan; ringsideroblaster. Forskarna har analyserat celler i olika mognadsstadier på DNA, RNA- och proteinnivå, för att utröna varför blodbildningen hos patienterna fallerar. Nu är de något på spåret.

Det är fantastiskt roligt att se sin forskning bli klinisk praxis. Men jag har inte gjort det ensam. Inom den här diagnosen har vi samarbetat i starka internationella nätverk, det har varit väldigt viktigt för att komma framåt.

Många med MDS-RS har mutationer i genen SF3B1. Mutationerna skapar fel i den redigering som sker när cellens DNA har lästs av till så kallat mRNA. Normalt bryts felredigerat RNA ned, men i de SF3B1-muterade cellerna blir det kvar och ligger till grund för produktion av felaktiga proteiner. Ringsideroblasterna rensas heller inte bort av kroppens mekanism för att avlägsna oönskade celler.

– De muterade cellerna finns kvar i benmärgen och blir fler. Förmodligen har de en skadlig effekt på den friska blodbildningen.

Nu försöker forskarna förstå varför de muterade cellerna har en fördel över de friska. Men redan insikten att ringsideroblaster är biologiskt aktiva celler och en del av sjukdomsprocessen, väcker idéer. Eva Hellström Lindberg ser framför sig en behandling som hämmar de sjuka stamcellerna innan de skadar patienten.

– En vaccinstrategi vore jättespännande! Min förhoppning är att vi inom fem år har planer för en klinisk vaccinstudie.

Text Sara Nilsson
Bild Magnus Bergström