Huntingtons sjukdom uppstår när en liten kodsträng i arvsmassan av misstag upprepas alldeles för många gånger. Den som har upprepningen får oundvikligen sjukdomen och om den får barn löper de 50 procents risk att ärva genen. Den förändrade genen tillverkar en skadad version av ett protein kallat huntingtin. Det felaktiga proteinet finns i alla celler men verkar av någon anledning enbart spela roll i hjärnan. Bland annat dödar det vissa typer av nervceller i den del av hjärnan som kallas basala ganglierna, som utgör ett av hjärnans rörelsecentra. Celldöden ger ofrivilliga, ryckiga rörelser. Symtomen förvärras med tiden och Huntingtonspatienter dör oftast omkring tjugo år efter sin diagnos.

Åsa Petersén vid Lunds universitet har forskat på sjukdomen i många år och hennes resultat har bidragit till en ny insikt: det felaktiga huntingtinet ger celldöd även i hypotalamus. Det är hjärnans hormoncentral, och skadorna där kan leda till ångest, depression, irritation, sömnstörningar och initiativlöshet.

– Som läkare ser jag tydligt att det är de psykiska symtomen som är allra svårast att bära för både patienterna och familjen. Dessutom kommer de symtomen långt tidigare än rörelsestörningen. Om vi kan ta reda på vad orsaken är så kanske vi kan hitta nya angreppspunkter för behandlingar och stoppa sjukdomsprocessen.

Psykiska symtom märks tidigast

Förr trodde man att de psykiska problemen var en reaktion på sjukdomen, men i dag står det klart att de problemen debuterar långt innan patienten vet att den är sjuk. De kan komma upp till tjugo år före rörelsesvårigheterna. Åsa Petersén har dessutom visat att möss med Huntington-genen får samma typ av psykiska effekter som människor.

– Nu vet vi att det finns en tidig påverkan på ämnesomsättning, sömn och känsloreglering. Allt det kan styras från hypotalamus och där har vi sett förändringar både på magnetkamerabilder av patienter, och i hjärnvävnad från personer som avlidit av sjukdomen.

Vad det är som gör att bara vissa celler skadas vid Huntingtons är fortfarande ett mysterium. I basala ganglierna har forskning visat att cellerna dör för att det förändrade huntingtinet stör en mängd processer, från signalöverföring till avfallshantering.

– Jag vill titta närmare på hypotalamus och se vilka molekylära förändringar som sker där. Det finns tecken på att det handlar om liknande processer. Det vi vet är att de celler som drabbas är de som tillverkar hormonerna orexin och oxytocin.

Orexin påverkar aptit och motivation, medan ”lyckohormonet” oxytocin minskar aggression och depression och dämpar stress.

Labbexperiment kombineras med patientstudier

Som Wallenberg Clinical Scholar ska Åsa Petersén studera nervceller från hypotalamus i laboratoriet och styra dem med olika genetiska verktyg för att studera i detalj hur det ändrade huntingtinet påverkar dem och andra delar av hjärnan. I en annan del av projektet undersöks individer med Huntington-genen för att se vilka förändringar de har i hypotalamus, och Åsa Petersén och hennes kollegor planerar också för kliniska studier där de testar experimentella behandlingar.

– Vi vill förstå exakt vad i hjärnan som orsakar de psykiska symtomen, men studierna kan också ge viktig kunskap om vad som ger samma symtom vid annan psykisk sjukdom. Kanske kan nya läkemedel som godkänns för andra sjukdomar fungera även på Huntingtons.

I dag pågår en del patientstudier med nya behandlingar för Huntingtons, bland annat genterapier. Men hittills är alla riktade mot patienter som redan har rörelsestörningar.

– I dag vet vi egentligen inte om det går att bromsa sjukdomen i det stadiet, eller om man måste angripa den tidigare.

”Att ha fått det här anslaget är en stor glädje. Det är väldigt fint att det finns ett program för just de som ägnar sig helhjärtat åt både forskning och att vara läkare. Det är en svår kombination, men också så spännande och tillfredsställande.”

Forskningen har blivit en livsuppgift

Åsa Petersén har alltid varit intresserad av hjärnans funktioner och fastnade för det gåtfulla i Huntingtons sjukdom; en känd genetisk förändring som syns i alla celler, men som bara påverkar en liten del av dem och bara ger vissa symtom. I dag arbetar hon som läkare för många av de drabbade familjerna i Södra sjukvårdsregionen, eftersom sjukdomen är så ovanlig att patienterna samlas vid de sjukhus där det finns mest kompetens.

– Att träffa familjerna är väldigt gripande, det har blivit en stor del av mitt liv. Jag har förmånen att försöka hjälpa dem på olika sätt, både nu och genom att i min forskning försöka hitta nya behandlingar. Det har blivit en viktig livsuppgift för mig.

I takt med att teknikerna kring genanalys blivit bättre och billigare, och fosterdiagnostik använts brett, skulle man kunna tänka sig att Huntingtons sjukdom blir ovanligare. Men mer än vart tionde fall uppstår spontant, utan att någon i släkten är sjuk. Och bland de som ärver sjukdomen är det dessutom många som valt att inte gentesta sig innan de får symtom.

– När en äldre släkting får diagnosen säger många unga först att de vill testa sig, men ett år senare är det många som inte vill längre. Vad som är rätt för en, är inte rätt för en annan. Det är ett jättesvårt val att göra.

Text Lisa Kirsebom
Bild Agata Garpenlind, Kennet Ruoma, Sanaz Gabery