Han skapar vaccin av bakteriers vapen

Genom att manipulera ett av bakteriens egna vapen, små utskickade blåsor, utvecklar Kristian Riesbeck en ny typ av vaccin. Först mot öroninflammation, men på sikt mot fler sjukdomar. Det kan bli en del av kampen mot antibiotikaresistens.

Kristian Riesbeck

Överläkare och professor i klinisk bakteriologi

Wallenberg Clinical Scholar 2019

Lärosäte:
Lunds universitet

Forskningsområde:
Vaccin mot bakteriella luftvägsinfektioner

Som små handgranater. Så beskriver Kristian Riesbeck de blåsor, vesikler, som vissa typer av bakterier kan knoppa av från sin yta för att lura och styra immunförsvaret. Han vill vända vapnet åt andra hållet och göra ett vaccin av vesiklerna.

– Vi arbetar med bakterien Haemophilus influenzae som orsakar öroninflammation, och dessutom ofta drabbar KOL-patienter. Det vore bra med ett vaccin mot den. Men vesiklerna kan skräddarsys, så det är möjligt att gå vidare till andra infektionssjukdomar sedan, säger Kristian Riesbeck.

Bakterievesikler har han studerat i många år. Till att börja med var det inte självklart att de producerades vid infektioner. Kanske var de något som bara uppstod i laboratoriemiljö, där forskare först hittat dem? Kristian Riesbeck beslöt att leta på ett annat ställe, och satte i system att ta svalgprover på sin lilla dotter varje gång hon fick en halsinfektion. Till sist fann han vesikler i proverna. I dag är dottern tjugotre och studerar själv medicin, och Kristian Riesbeck har fört arbetet med bakterieblåsorna vidare mot ett vaccin.

Vaccin ett bidrag till arbetet mot antibiotikaresistens

På vesiklerna finns en mängd proteiner som till stor del speglar bakteriens egen yta. Det ger bakterierna ett visst skydd från kroppens immunförsvar, genom att vesiklerna kan fånga upp antikroppar riktade mot ytproteinerna. Ibland är vesiklerna också laddade med enzymer som kan bryta ner antibiotika. Dessutom triggar de inflammation i kroppen, vilket gynnar bakterierna. Inflammationen förstör vävnaderna lite och då frigörs näringsämnen. Vesiklerna har alltså samma effekt på immunförsvaret och kroppens vävnader som bakterierna själva, men utan att på egen hand kunna orsaka en infektion.

– Det vi vill göra är att odla bakterier, isolera vesiklerna som de själva tillverkar och använda dem som ett vaccin.

Kristian Riesbeck bearbetar bakterierna med genteknik så att de tillverkar vesikler med en perfekt mängd och sammansättning av proteiner. De ska trigga immunförsvaret så att antikroppar bildas, men inte vara så kraftfulla att de ger biverkningar. Han hoppas att den här typen av vaccin ska kunna spela en roll i kampen mot antibiotikaresistens. Fler vaccin betyder färre infektioner vilket minskar behovet av antibiotika. Vaccin kan också skydda mot en del av de bakterier som redan utvecklat resistens, så att resistenta infektioner blir ovanligare.

– Vaccin mot bakterier kommer inte att kunna lösa alla problem. Det finns bakterier som bildar kapslar eller en skyddande biofilm, som inte antikroppar kan tränga igenom. Men det kan åtminstone bli en del av lösningen, säger Kristian Riesbeck.

Hans grupp har nu kartlagt vesiklerna i detalj och arbetar vidare med att skapa skräddarsydda varianter av dem. Den period på fem år som han är utsedd till Wallenberg Clinical Scholar känns både lång och kort på samma gång.

– Man kan inte luta sig tillbaka för att man fått ett anslag. Man måste jobba stenhårt från dag ett. Jag vill ju inte misslyckas, jag tycker det här projektet är så fantastiskt bra!

Fastnade för forskningen när försöken gick fel

När Kristian Riesbeck började utbilda sig till läkare hade han inte en tanke på att forska. Men efter åtta terminer var han lite studietrött och tog kontakt med några professorer för att höra om han kunde få jobba i deras labb. En av dem var bakteriolog och satte honom på ett projekt om vita blodkroppars reaktion på bakterier.

– Jag gjorde sjuttio försök som alla blev misslyckade, på så sätt att det ibland syntes en effekt, ibland inte. Resultaten tog ut varandra. Då var jag fast, för jag ger aldrig upp, säger han och skrattar lite.

Studieuppehållet förvandlades till ett doktorandprojekt om biverkningar av antibiotika. Forskningen blev en sådan passion att han i stort sett bodde på labbet, en lång period var han där varenda lördag och söndag. Men med tiden blev han också färdig läkare.

Vid sidan av forskningen arbetar han upp till tjugo procent kliniskt i laboratoriet, där han gör antikroppsanalyser och ställer diagnos vid bakterieinfektioner. Dessutom jobbar han ibland som distriktsläkare och på en vaccinationsmottagning.

– Jag tycker det är så otroligt kul att träffa patienter, och jag vill hålla den kliniska kompetensen uppe. Samtidigt är jag lyckligt lottad att ha anställning som professor vilket ger mig möjlighet att bedriva min forskning.

”Att bli Wallenberg Clinical Scholar ger fantastiska frihetsgrader. Jag uppskattar verkligen att Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse satsar på det här projektet. Vaccinforskning har så mycket potential, men är inte helt lätt att få pengar till – det krävs långsiktighet.”

Han ser yngre kollegor som egentligen borde ha tid till forskning men inte får tillfälle att ta ut den. Regionernas behov av hög vårdproduktion kan påverka forskningstiden, menar han, och talar om en minskad frihet för forskande läkare jämfört med förr. Sedan skojar han om att han låter som en sur professor.

– Det var kanske inte alltid positivt när läkarna kontrollerade sjukvården. Det är klart att vården måste hantera skattepengarna rätt och ha hög produktivitet. Men fler, både yngre och äldre, borde få möjlighet att bedriva forskning inom sin ordinarie arbetstid. Att vara forskare är fantastiskt när man väl får anslag. Jag är över femtio år nu och tycker fortfarande det är roligt att gå till jobbet varje måndag! Det är ett privilegium.

Text Lisa Kirsebom
Bild Yu-Ching Shanice Su, Anna Blom