Dagar i Ny-Ålesund
Vid halvåtta-tiden på morgonen vaknar den lilla byn till liv. Då serveras frukost. Små ljusprickar börjar röra sig i mörkret bland husen. Det är forskare och personal som i pannlampors sken är på väg mot mässhallen, i byns servicebyggnad. Forskare från hela världen ställer sig i kön för att förse sig från frukostbuffén.
Förutom Norge har Kina, Japan, Nederländerna, Indien, Sydkorea, Frankrike, Storbritannien, Italien och Tyskland permanenta forskningsstationer här, samtidigt som alla forskargrupper är väldigt internationella och innehåller forskare i alla åldrar.
Den här tiden på året brukar det vanligtvis vara lugnt på stationen med omkring 10-20 besökare, men NASA har en stor grupp forskare och ingenjörer på plats eftersom de ska skjuta upp en forskningsraket om någon vecka, så nu är omkring 90 personer här.
Matförsörjningen är ett kapitel för sig. Byn får matleveranser var sjätte vecka med båt. Ännu finns det färska grönsaker och frukt, men de som varit på stationen länge eller är vana besökare berättar att det allt eftersom blir mindre och mindre för att slutligen ta slut. Frysvaror och konserver står för basfödan. Men de duktiga kockarna ser till att det också finns vegetariska och glutenfria alternativ. Trots att tre mål mat serveras varje dag så verkar det inte vara någon större risk att maten tar slut, det finns alltid ett extra lager, för vädret kan sätta stopp för de planerade leveranserna.
Efter frukosten anmäler sig Claudia och Sophie till en skyttekurs. Ingen tillåts gå utanför den lilla byn utan att någon i sällskapet har gevär och har genomgått kursen. Risken att möta en isbjörn är inte stor, men den finns. Flera av forskarna som jag möter som varit här i olika perioder under många år har aldrig sett någon isbjörn. Men ytterdörrarna till alla husen i byn är olåsta för att man ska kunna springa in och ta skydd om en isbjörn skulle dyka upp. Flera av vandringsstugorna som finns i området har fått påhälsningar av isbjörnar på jakt efter föda.
Fler isbjörnar på Svalbard
Filip som arbetar för det norska polarinstitutet berättar att det har blivit vanligare med isbjörnar omkring byn under sommaren. Det krympande istäcket gör att björnarna letar sig till Ny-Ålesund där det den tiden på året finns gott om sälungar som föda.
Från är 1979 till i dag har isen i Arktis totalt minskat med uppskattningsvis 40 procent.
Den stora Arktisexpeditionen Mosaic där forskningsfartyget Polarstern ska driva med packisen under ett år har två gånger fått problem på grund av närgångna isbjörnar. Till Sveriges Radio uppger isbjörnsforskare Jon Aars vid Norska polarinstitutet att det verkar som att fördelningen av isbjörnarna har förändrats medan det egentliga antalet inte minskat. Enligt uppskattningar finns det finns mellan 20-30 000 isbjörnar i världen just nu. På Svalbard har man studerat isbjörnar sedan 1980-talet och enligt Jon Ars har antalet ständigt ökat här men de rör sig med iskanten allt längre norrut
Vi beger oss ut i mörkret igen. Sophie kör el-bilen till kabinbanan som är världens nordligaste kabinbana. Det mesta är världens nordligaste här eftersom vi är på breddgrad 78,55.
På marken finns bara några centimeter snö och temperaturen ligger just under noll. Det är nästan vindstilla. Sophie som har gått kursen så att hon får köra gondolen som rymmer fyra personer, trycker på knappen och vi åker sakta upp för Zeppelinberget. Den första stationen invigdes 1990 men revs 1999 eftersom den inte lägre uppfyllde kraven för den allt mer avancerade utrustning som skulle rymmas där. Med finansiering av norska Klima- og miljødepartementet och Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse kunde en ny stationsbyggnad invigas under våren 2000. Forskningsstationen ägs och drivs av Norsk Polarinstitutt, medan Norsk institutt for luftforskning har det vetenskapliga ansvaret för arbetet, de är också de som tillsammans med Stockholms universitet använder stationen mest. Men även institutioner från Japan, Sydkorea, Kanada, Finland och Tyskland använder den.
Tekniska problem och kreativa lösningar
När vi kommer upp är Paul och Gabriel är redan på plats. Med hjälp av ytterligare en kollega så har de fått ordning på instrumenten som nu fungerar som de ska igen. Paul förklarar att instrumentet som fångar molnvattnet är unikt eftersom det bara fångar de aktiverade partiklarna och filtrerar bort allt annat, medan röret bredvid fångar upp allt som finns i molnen. En annan sak som gör dem speciella är att de har data ända från 1990-talet.
Efter en kort tid bland forskarna på stationen kan man konstatera att de inte bara är forskare inom sina områden utan även mekaniker, ingenjörer och datatekniker. De avancerade instrumenten kräver både kunskap och kreativitet för att fungera. It-stöd finns vid Stockholms universitet där tekniker på distans kan koppla in sig i en del av systemen, men mycket måste de ändå lösa själva.
Claudia och Sophie har monterat en liten provisorisk fläkt för att kyla ner masspektrometern, instrumentet som analyserar aerosolpartiklarnas kemiska sammansättning, men de konstaterar att den inte gör någon större nytta. De är rädda att värmen kommer att skada kortet som samlar in all data och kanske till och med kollapsa hela systemet. När instrumenten installerades för en månad sedan var det ingen som uppmärksammade att det rummet var det enda utan klimatanläggning. Den utrustning som stått där tidigare alstrade inte lika mycket värme som masspektrometern.
Claudia och Sophie bestämmer sig för att den långsiktiga lösningen på problemet är att beställa en air-conditioner eftersom masspektrometern ska stå där ett helt år.
Den enkla lösningen, att öppna fönstret för att få in sval luft, fungerar inte eftersom inomhusluften skulle förorena luften utanför som ska mätas. Det är också en av anledningarna till att man kör elbil till kabinbanan. Varje gång någon går ut från forskningsstationen en längre stund noteras det i en logg, eftersom luften påverkas av partiklarna som vi släpper ut.
Under hela förmiddagen väntade vi på att det lilla skymningsljus som under gårdagen lät oss se de omgivande bergen skulle återvända, så att filmteamet som följt med för att spela in en film om Claudia Mohr och hennes forskning som Wallenberg Academy Fellow, också skulle kunna fånga omgivningen runt stationen, men denna dag härskar mörkret. Även gårdagens korta månljus är frånvarande. Men från byn kan man skymta berget och längst där uppe syns ljuset från Zeppelinobeservatoriet, det ser ut som två vakande ögon som blickar ut över Arktis luft- och molnsystem.
Läs mer om Claudia Mohrs forskning
Text och bild Carina Dahlberg